Egypten: Revolutionär masskamp för att störta Mubaraks diktatur

Massprotester spreds över hela Egypten efter fredagsbönen den 28 januari med krav på att Hosni Mubaraks 30 åriga diktatur skulle störtas. Demonstrationer genomfördes i Alexandria, Suez, Mansoura,
Sharqiya och Kairo.

På många platser förekom sammanstötningar mellan demonstranter och polis. Polisen använde tårgas, gummikulor och skarp ammunition. På ställen som Alexandria och Suez fick rörelsen upprorsliknande proportioner där polisen och säkerhetsstyrkor, ställda inför massornas motstånd, drog sig tillbaka från delar av städerna.

Protesterna är de största sedan ”matkravallerna” 1977 när Sadats regim tvingades sänka matpriserna, samt att öka förtrycket. Fredagens protester är dock på en mycket större skala. Det är ett enormt folkligt uppror med revolutionär karaktär.

Under torsdagens protester försökte demonstranter att sätta eld på det härskande National Democratic Partys lokala kontor. Tidigare i veckan kom rapporter om försök från demonstranterna att fraternisera med polisen föra vinna över dem. ”Bröder! Bröder! Hur mycket betalar de er!” sa demonstranterna till de vanliga poliserna i Kairo.

Demonstranterna uppvisar enormt mod när de konfronterar statsapparatens makt. I en del fall tvingar demonstranter polisen till reträtt. Rapporter har kommit som säger att de protesterande tog över en polisstation i Alexandria och att ”polisen nu ar gett upp att bekämpa demonstranterna. Polisen och de protesterande talar nu, där demonstranterna ger vatten och vinäger (mot tårgasen) till polisen” (Peter Bouckaert, Human Rights Watch, i Alexandria).

Händelseutvecklingen går nu svindlande snabbt då massorna går in på politikens scen. De kommande timmarna och dagarna är kritiska och skulle kunna se Mubaraks fall. Det återstår att se om den förtryckande statsapparaten kan motstå massprotesternas tidvattensvåg. Arméns potentiella roll, på gatorna eller bakom scenen, är för närvarande oklar. Vid tiden för denna artikels tillkomst rapporterades det om att kravallpolisen i Alexandria övermannats av demonstranter som beväpnat sig med polisens kravallsköldar och att polisbefäl förlorat kontakten med sina underordnade. Suez tog demonstranterna polisens vapen och bröt sig in i polisens bilar. Två polisstationer intogs och fångar släpptes lösa.

Demonstranter vädjade instinktivt till de vanliga soldaterna och poliserna. De protesterande i Kairo ropade slagord där de uppmanade armén att stödja dem: ”Vart är armén? Kom och se vad polisen gör mot oss. Vi vill ha armén. Vi vill ha armén”. En reporter från Al Jazeera sa att demonstranter hoppade och jublade utanför en av arméns pansarbilar där soldaterna inte ingrep.

Socialister skulle lägga fram en klassappell till de vanliga soldaterna och poliserna, som till största delen kommer från arbetarklassen och fattiga i samhället. Denna skulle innefatt en uppmaning att skapa egna aktionskommittéer och rensa ut officerare och hierarki och på så sätt i grunden underminera och neutralisera säkerhetsstyrkorna som ett redskap för Mubaraks förtryck.

Om polisens sönderfall, helt eller delvis, som uppvisats i Alexandria och Suez skulle spridas och upprepas över hela Egypten, skulle Mubaraks regim kollapsa. Genom att sårats svårt genom dagens extraordinära händelser på gatorna kämpar emellertid Mubaraks regim för sitt liv och kan släppa loss än hänsynslösare förtryck. Mubarak krävde att armén skulle ta kontroll av säkerheten vilket visade att han inte hade något förtroende för att polisen skulle kunna klara av det. Faktum är att polisen i Kairo var oförmögen att stävja gatuprotesterna.

Regimen försöker krossa massrörelsen med ett nattligt utegångsförbud, blockera Internet och skicka säkerhetsstyrkor till Al Jazeeras lokalkontor. Armén sätt in på gatorna, där även stridsvagnar sätt in. Vissa skikt bland demonstranterna kan se armén som potentiella frälsare med detta kommer snabbt att vändas till sitt motsatta om soldaterna nu används till att brutalt förhindra vidare protester från oppositionen.

Händelseutvecklingen går snabbt och det vi publicerar så återstår det att se hur massrörelsen svara på denna nya utveckling. Kommer hårdare förtryck från regimen – ”kontrarevolutionens piska” – att leda till än större protester och mer obeveklig beslutsamhet från massorna för att störta Mubarak? Kommer de vanliga soldaterna inom armén att gå över till demonstranterna? Eller kommer statens brutala makt göra att massrörelsen tillfälligtvis går tillbaka?

Även om Mubarak lyckas hålla sig kvar vid makten, för tillfället, och brutalt slå ner gatuprotesterna dagens otroliga händelser – massornasresning – innebär det att regimen är dödligt sårad. Mubaraks dagar vid makten är räknade och det är inte längre möjligt för regimen att fortsätta
styra på samma gamla sätt.

Fredagens demonstrationer utgör den fjärde dagen av protester i Egypten vilket överträffar massrevolten i det närbelägna Tunisien. Än så länge har sju människor dödats i oroligheterna i Egypten och polisen har gripit tusentals. En talesperson för det oppositionella Muslimska Brödraskapet sa att 20 medlemmar av hans organisation greps på torsdagen vilket inkluderade höga ledare.

Regimen försökte slå ner på dagens planerade demonstrationer genom att blockera Internet och mobiltelefonnätet. Men innan Internet blockerades lyckades aktivister använda sig av sociala nätverk till att uppmana protesterande att gå till moskéer och kyrkor idag, Regimen varnade även för att en ”speciell elitstyrka mot terrorism” skulle sättas in på strategiska punkter runt Kairo.

Denna veckas desperata aktioner från Mubaraks regim visar att den har under lång tid förlorat stödet från sin sociala bas. Runt 30 procent av Egyptens befolkning på 80 miljoner människor är under 20 år och med en medelålder på bara 24 år. Händelserna denna vecka visar mer än nog att arbetare och ungdomar förlorat förtroendet för regimen. Veteranjournalisten Robert Fisk kommenterade ”de är inte rädda längre… Mubaraks män tycks ha förlorat all initiativförmåga… smutsen och slummen, de öppna avloppen och alla regeringstjänstemäns korruption, de överfulla fängelserna, de skrattretande valen, hela det enorma sklerotiska maktbygget har till slut för ut egyptierna på deras gator” (Independent, London 2011-01-28).

Det Muslimska Brödraskapet kom på efterkälken vad gäller denna veckas händelser. Dess ledare kom med undanflykter om de skulle stödja rörelsen eller ej. Brödraskapet sprang sedan efter för att hinna
ifatt ungdomarna på gatorna och försökte ta initiativet idag och stödja protesterna efter fredagsbönen. Demonstranter har hörts skandera ”Allah är stor!” när de lämna moskéerna efter fredagsbönen. Fisk kommenterar att ”Detta är inte ett islamiskt uppror” men varnade emellertid ”fast det kan bli ett”. Han tillägger att för tillfället ”… är det bara en massa av egyptier som kvävts av årtionden av misslyckanden och förnedring”.

Även om det under de senaste åren genomförts imponerande strejker och att flera oberoende fackföreningar bildats så har den egyptiska arbetarklassen ännu inte gått med i kampen som en oberoende organiserade masskraft och visat sin auktoritet i händelser och gett en klar klassledning för att störta Mubaraks regim. Att utlysa en generalstrejk nu skulle få enormt stöd och stänga av samhället. Valda kommittéer för masskamp, på arbetsplatserna, ute i samhället, skolor och universitet, kopplat till lokal, regional och nationell nivå skulle kunna gå i spetsen för motståndet mot Mubarak och bilda basen för arbetarnas och de fattigas styre.

Arbetare behöver sitt eget massparti, med ett socialistiskt program för att omvandla samhället. Men i frånvaron av starka arbetar- och vänsterorganisationer som kan leda den sociala massrevolten kommer det Muslimska Brödraskapet att försöka fylla ledarskapsvakuumet. Även Mohamed El-Baradei, som idag varnade Mubarak att hans regim ”är inne på sista versen”, försöker fylla detta vakuum. Kritiserad för att han återvänt till Egypten dagar efter protesterna inletts betonade El- Baradei sin ”solidaritet med demonstranterna”. El-Baradei, ledare för Nationella Alliansen för Förändring, försöker precis som ledningen för det Muslimska Brödraskapet att föra in massrörelsen under hans ”kontroll”.

El-Baradei erbjöd sig själv att hjälpa till att leda en ”övergångsregering” och värnade för att ”Om det internationella samfundet inte talar ut kommer detta att få stora konsekvenser…” Faktum är att USA-imperialismen är väldig oroade över denna utveckling. Under årtionden har USA och andra imperialistiska västmakter backat sin allierade Mubarak. Oroade nu över vad massrörelsen kommer att leda till uppmanar nu Obama hycklande Mubarak att ”genomföra förändringar i det politiska systemet”. Mubarak har slaviskt följt USA:s politik i regionen vilket inkluderar att agera som fångvaktare över palestinierna i Gazaremsan och som en allierad mot Iran. Om Mubaraks regim faller skulle USA-imperialismens politik upplösas och glida in på outforskade vatten.

Då Mubaraks brutala förtryck, än så länge, misslyckats med att stoppa massprotester kan imperialismen och den egyptiska härskande klassen tvingas avlägsna Mubarak och göra andra förändringar i toppen för
att säkerställa den härskande elitens framtid i Egypten och en viktig allierad för USA i regionen. De är livrädda att Mubaraks regim helt ska kollapsa och möjligen öppna vägen för att det Muslimska Brödraskapet ska fylla vakuumet. Regimen i Teheran kommenterat provokativt idag att massrörelsen i Egypten är ”ett eko” från revolutionen 1979 i Iran som i slutänden ledde till att mullorna tog makten.

Avlägsnandet av Mubarak skulle innebära en enorm framgång för massrörelsen på gatorna. Men egyptiska arbetare och ungdomar kan inte ha någon tillit till någon regering för ”nationell enighet” eller ”nationell räddning” som troligen skulle innefatta rester av mubarakregimen och skulle domineras av andra proborgerliga ”oppositionskrafter”. Det kan inte ens uteslutas att försök görs att få med Muslimska Brödraskapet (eller delar av det), vars ledare länge visat sin vilja till kompromiss och anpassning, i den nya regimen. De hävdar att dess typ av politiska islam är ”moderat”. Men som visats i Tunisien kommer denna typen av ”regimskifte” inte att uppfylla massornas behov och krav.

Den revolutionära rörelsen i Tunisien sprids över hela den arabiska världen, från Jemen till Jordanien och nu spektakulärt till Egypten. Varje rutten regim i regionen är hotade, förr eller senare, med massprotester på gator och dess avlägsnande. De arbetande massorna har visat sin makt och blåst bort föreställningen att de inte kommer att slå tillbaka. Massrörelserna som sveper över Nordafrika och Mellanöstern utgör enorma inspirationskällor för arbetande människor och ungdomar över hela världen och utgör, helt rätt, en källa till oro för de härskande klasserna överallt.

CWI står för:
o Ett slut på polisförtryck och -brutalitet. För internationell solidaritet med de egyptiska massorna
o För massiva arbetaraktioner, inklusive en generalstrejk, för att störta Mubarak och hela den ruttna, brutala regimen
o För fulla demokratiska rättigheter omedelbart, inklusive rätten att anordna möten, att strejka och att bilda demokratiska oberoende fackföreningar
o För bygget av demokratiskt valda kommittéer för masskamp och försvar mot statligt förtryck på arbetsplatser, samhällen, skolor och universitet kopplat till en lokal, regional och nationell skala för att leda motståndet
o För kommittéer för vanliga poliser och soldater – ta massornas sida och rensa ut officerarna och hierarkin
o Nej till sekterism – för enighet bland alla arbetare över religiösa gränser
o Inget förtroende i någon ny regering för ”nationell enighet” baserad på
den härskande klassens och imperialismens intressen
o För omedelbara och fria val till en revolutionär demokratisk konstituerande församling – för en arbetares och lantarbetares majoritetsregering
o För en minimilön man kan leva på, garanterade arbeten, ett massivt program för bygge av bostäder, utbildning och hälsovård
o Ett slut på Egyptens blockad av Gaza – för Palestinas självbestämmande och arbetarenighet och masskamp för att störta diktaturer i hela regionen
o För förstatligande av Egyptens storföretag, bankerna och storjordbruken och deras demokratiska planering för att möta massornas behov och inte en elits
o För ett socialistiskt Egypten och en socialistisk federation i regionen, på en lika och frivillig bas
Niall Mulholland, CWI
28 januari
översättning: Per-Olov Eklund

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s