Våldsam attack på fackliga rättigheter i Spanien

Spaniens högerregering går till våldsam attack mot fackliga rättigheter med ny arbetsmarknadsreform, men motståndet har inte låtit vänta på sig och den 19 februari har de största fackförbunden utlyst en landsomfattande protestdag. ”Reformen är ett stort hot som måste besvaras på gatorna av en aldrig tidigare skådad rörelse. Det handlar om att rädda våra jobb, våra rättigheter och vår framtid”, skriver Socialismo Revolucionario (CWI i Spanien). Arbetslösheten i Spanien ligger på skyhöga 21 procent, och ungdomsarbetslösheten på över 50 procent. Den nya s k reformen är en attack mot fackliga rättigheter som gör det lättare och billigare att avskeda, vilket ökar arbetslösheten.
Den försämrade arbetsrätteninnebär bland annat:

  • sänkt avgångsvederlag från 45 dagars löneutbetalning per inarbetade år till 33 dagar, vid ogrundad uppsägning.
  • enklare för företag att ange ekonomiska skäl till uppsägningar, vilket betyder att en avskedad endast erhålller 20 dagars avgångsvederlag per inarbetade år.
  • frysta löner för offentliganställda.
  • anställningsstopp inom den offentliga sektorn.

”Regeringsdiktaten gör det också lättare för arbetsgivarna att riva upp redan slutna avtal. Samtidigt som det klart framgår att regeringen vill att de centralt slutna avtalen ska ersättas av lokala, företagsbaserade avtal”, skriver The Wall Street Journal den 13 februari.
”Arbetsmarknadsreformen kommer att kosta mig en generalstrejk”, råkade premiärminister Marino Rajoy försäga sig i en påslagen mikrofon under ett EU-toppmöte (Sydkusten den 31 januari). Men speciellt orolig verkar ändå inte Marino Rajoy som med sitt Partido Popular (PP) kom till makten i höstas – i ett val med bara 30 procents deltagande där massrörelsen M-15 de facto fällde den sittande socialdemokratiska PSOE-regeringen. Hur vågar regeringen riskera att framkalla en generalstrejk? När PSOE-regeringen 2010 genomförde den senaste arbetsmarknadsreformen utlyste landets störta fackliga centralorganisationer CCOO och UGT en generalstrejk, men det var efter månaders förhalande och utan övertygelse från de fackliga ledningarna att vinna. Samma indikationer ges även denna gång från fackledningarna som från början kallat mötena med regeringen och arbetsgivarorganisationerna för ”positiva och konstruktiva”. Mycket illavarslande är även det nya treårsavtalet mellan arbetsgivarorganisationen CEOE och fackförbunden CCOO och UGT som innebär mycket begränsade lönehöjning­ar under inflationsnivån.
”Fackföreningsledarna Cándido Méndez (UGT) och Ignacio Fernánde Toxxo (CCOO) är måna om att framhäva sina uppoffringar för att nå konsensus. De hoppas på så vis undvika att regeringen beslutar om reformer av arbetsmarknaden utan deras samtycke” (Sydkusten den 26 januari). Men med förra årets massrörelse i ryggen finns goda förhoppningar om att Spaniens unga och arbetare kommer att pressa fram ett massivt motstånd. Rörelsen M-15 som blossade upp i maj förra året började som en ungomsrevolt med torgockupationer i desperation mot arbetslöshet och bostadsbrist. Men också mot bristen på demokrati och mot en falsk representation av vad som ses som korrupta partier och dito fackfö­reningar.
Socialismo Revolucionario skriver i ett flygblad att: ”Eftersom facktopparna är fortsatt passiva måste kampinitiativ tas underifrån. Fackets ledning ursäktar sitt motstånd mot en strejk med att arbetarna inte är stridsvilliga nog. Men de senaste veckornas demonstrationer runt om i Spanien har visat att arbetar­na står beredda. Det finns en vilja att kämpa, inte bara mot den föreslagna arbetsmarknadsreformen, utan också mot nedskärningar och andra attacker. Bara en stark press underifrån kan tvinga fackledarna att utlysa en strejk. Men strejken måste organiseras av de som verkligen vill kämpa och inte de som motvilligt tvingas agera och som hela ­tiden kommer att försöka ­demobilisera kamprörelsen. En generalstrejk behöver förberedas och organiseras av aktionskommmittéer som förenar de olika facken, politiska ­aktivister, sociala rörelser, vänsterkrafterna inom M-15, lokala kampanjrörelser och oorganiserade. Dessa aktionskommittéer kan inte fungera utan verklig demokrati och kontroll av dem som valts att företräda kommitténs medlemmar. Varje vald företrädare ska när som helst kunna avsättas. Kommittéernas aktiviteter behöver samordnas såväl lokalt och regionalt som på riksplanet. En generalstrejk fäller inte ensam avgörandet, men skulle ­vara ett viktigt steg framåt i att samla arbetarklassen och bygga en en­ad kamprörelse.”
Vad som händer får vi framför allt se efter söndagens landsomfattande protester, vilka kommer att följas upp med rapporter och analyser i nästa veckas Offensiv.
Lina Westerlund

Läs senaste nytt i DN

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s