”Är du lönsam, gamle vän?”

1980 fick fick 62 procent av befolkningen över 80 år någon form av offentligt finansierad äldreomsorg i Sverige. 2012 var siffran 37 procent. Samtidigt har Sverige gått från en i princip helt offentlig omsorg till att privata vinstdrivande företag idag tagit över mer än en femtedel av äldreomsorgen i Sverige. Omvandlingen har inte bromsats upp av den utbredda folkliga ilskan mot nedskärningar, vårdskandaler och miljardutdelningar av skattepengar till riskkapitalister. Med en åldrande befolkning är striden för en äldreomsorg värd namnet akut. Inte bara för de äldre utan också anhöriga, personal och som ett rättesnöre för vilka principer som ska gälla för välfärden. Med tanke på att nedmonteringen skett under båda blockens styre och att vinster i välfärden försvaras av nästan hela det politikska etablissemanget, är det uppenbart att höstens val inte räcker för att ändra kurs. Ett äldreuppror behövs och måste flätas samman med övriga protester mot högerpolitiken.

Under 90-talet minskade kommunerna sina kostnader för äldreomsorg med 15 procent (per invånare över 80 år). På drygt tio år (2001-2012) har 31 000 platser i särskilt boende (ofta kallat ”äldreboende”,”servicehus”, ”vård&omsorgsboende eller förr ”ålderdomshem”) för äldre försvunnit. Detta samtidigt som allt större del av befolkningen är äldre. Under samma tid har visserligen fler fått hemtjänst men den hjälpen ges i mycket mindre omfattning. 16 000 färre hade plats på särskilt boende eller mer än 50 timmar/mån hemtjänst 2012 jämfört med 2001. Till detta ska läggas stora förändringarna i sjukhusvården som innebär ännu större behov av hemtjänst och boenden, när patienter allt snabbare blir ”medicinskt färdigbehandlade” och utskrivna från sjukhus. Även om äldre idag är något friskare och lever längre än för 30 år sedan kan det inte kompensera för de neddragningar som gjorts.

Som fackförbundet Kommunal visar i rapporten ”Åtstramningens pris” har det inneburit att de äldres behov inte längre alls täcks upp av den offentligt finansierade äldreomsorgen. Resultatet är framförallt en sämre livskvalitet för de äldre och en stor ökning av anhörigvården men även en viss ökning av privat service och omsorg, och då framförallt hos de med högre inkomst. Kommunal visar att mellan 2002/2003 och 2009/2010 ökade de äldre med hjälpbehov som får hjälp av anhöriga från 48 till 63 procent. 2010 var det bara 12 procent av de äldre med hjälpbehov som fick den hjälpen fullt ut via hemtjänst. Under samma tid ökade de som fick ”annan hjälp” (oftast privat) från 10 till 15 procent.

Till detta ska läggas alla äldre som nekas hjälp över huvud taget. Socialtjänstlagen använder det mycket allmänna begreppet ”skälig levnadsnivå” för att avgöra hjälpbehov, vilket gjort att kommunerna kunnat göra allt hårdare biståndsbedömningar och därmed neka äldre med behov hjälp.

”När lagen infördes 1982 var begreppet skäliv levnadsnivå tänkt som att vara ett golv – sämre än så här ska du inte behöva ha det om du är beroende av det allmänna. Men nu har begreppet iställt blivit ett tak – bättre än så här behöver du inte ha det” sade Marta Szebehely, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet (som skrivit mängder av rapporter om äldreomsorgen i Sverige) i en artikel i NSD (140404) som berättade om dementa Kerstin Stenfelt som vägrade plats på ett äldreboende. Att äldre, i många fall uppemot hundra år gamla, nekas plats på särskilt boende har blivit vardagsrubriker i tidningarna.

Enligt ”Åtstramningen pris” innebär åtstramningarna att 360 000 mellan 18 och 64 hjälper en äldre, sjuk eller funktionshindrad närstående dagligen eller flera gånger i veckan. Samtidigt har 80-100 000 personer gått ned i arbetstid eller slutat arbeta för att vårda – främst kvinnor med lägre utbildning. Rapporten visar också att anhörigvården är ”påtvingad”. ”De flesta vill mycket hellre ta emot hjälp från hemtjänsten än att få hjälp av barnen eller andra släktingar. Framför allt när det gäller omfattande eller intima omsorgsuppgifter”.

För personalen har nedskärningar och privatiseringar haft kanske ännu större negativa effekter än för de äldre. Färre platser och hemtjänsttimmar i förhållande till antalet äldre innebär att det som får hjälp har större vård- och omsorgsbehov. Samtidigt har personalbemanningen dragits ned genom otaliga omorganisationer, och nya arbetsuppgifter lagts till.

  • Idag har vi mycket fler dementa än förr. Det innebär att jobbet blir mer psykiskt påfrestande. Man måste tänka på hur man ska bemöta de som kan vara aggressiva eller oroliga. Det blir mer viktigt att sitta och hålla dem i handen.

    Anna Eriksson Sen är brukarna mindre rörliga – de är mycket mer beroende av oss för hela sitt liv. Gå ned till samlingssalen, göra aktiviteter och utflykter kan vi inte göra som förr, berättar Anna Eriksson, undersköterska vid ett äldreboende i Luleå.

Till detta kommer effekterna av de extrema privatiseringarna, där de privata äldreomsorgsföretagen generellt har lägre bemanning, mer visstids- och timanställda och mer deltid. 1993 var 2,5 procent av äldreomsorgen privat. 2007 var 13 procent av hemtjänsten och 14 procent av äldreboendena privata. Sedan dess har siffrorna stigit dramatiskt till 24 respektive 21 procent. I en bransch där i princip alla förr omfattades av kollektivavtal är det nu en kamp för de mest grundläggande rättigher – som att få ut full lön. Kommunalaren och RS-medlemmen Sanna Tefke var en av de som avslöjade att bara 9 av 32 hemtjänstföretag i Haninge hade kollektivavtal. Hon drev frågan vidare genom Kommunal och tvingade fram kommunala krav på kollektivavtal.

För den rika eliten av kapitalister har dock privatiseringarna varit jackpot. Vinsterna har varit skyhöga och säkra i och med att inkomsterna garanterats av oss skattebetalare. Ett exempel är Attendo (som med Vardaga (fd Carema) dominerar den privata äldreomsorgs-”marknaden”) som nyligen delade ut 1 miljard skattekronor till sina ägare.

Privatiseringsidealet drabbar även äldreomsorgen som fortfarande drivs i offentlig regi. I linje med den nyliberala teorin ”New Public Management” delas organisationerna upp i ”beställare” och ”utförare” för att ”öka kontrollen” och därmed minska omsorgsinsatsen och ”spara”. Resultatet är mer skriftliga kontrakt, olika styr och mätinstrument och en detaljstyrning och fragmentering, samtidigt som personalens handlingsutrymme att möta brukarens individuella behov begränsas.

I en forskarrapport från hösten 2013, som visar att kvaliteten inom äldreomsorg inte blivit bättre av privatiseringar, beskrivs också de långsiktiga effekterna. ”Vad rapporten konstaterar är att i USA och Kanada har kontrollapparaten vuxit till byråkratiska monster med hundratals standardiserade regler som ska följas” skrev SVT (131021) när de refererade rapporten. – Problemet med en sådan detaljrikedom är att missa det som är viktigt i omsorgen – möte mellan personal och äldre, kommenterade Marta Szebehely.

Samma rapport slår också hål på myten om ”valfriheten”. Bara fyra procent av de äldre gör aktiva val. Sköra människor som klagar får ingen förbättring utan bara ”byt utförare” som svar. De tre saker som enligt forskningen äldre vill ha är det privatiseringarna inte kan ge: Flexibilitet – att få påverka innehållet i omsorgen. Kontinuitet: att få omges med samma personer och att personalen kan ta sig tid.

I storstäderna är fragmenteringen av hemtjänsten total. I Stockholm finns hundrals olika företag som utför hemtjänst enligt LOV, ”Lagen om valfrihet”, helt utan samordning och helhetssyn. Enligt en enkät av Kommunal hade bara hälften kollektivavtal. Södertälje beslutade nyligen att riva upp LOV efter att totalt tappat kontrollen över det 230 företagen och det avslöjats om omfattande fusk och organiserad brottslighet.

Resultatet av vårdskandalerna i spåren av privatiseringar och nedskärningar är en massiv opinion mot vintintressen inom välfärden och för en upprustning. En ny undersökning från Sifo bekräftar de siffror som SOM-institutet redovisade redan 2012: att en klar majoritet – cirka sex av tio – vill förbjuda vinster i välfärden.

Svenska folket har alltså inte förstånd att ”trampa i takt” med sina politiker, som inte har en tanke på att ändra sin vinstkramarfilosofi ”bara” därför att folket har en annan åsikt. Till exempel tycker 51 procent av s riksdagdsledamöter att det är en ”dålig idé” att stoppa vinsterna. Det är dock inte så konstigt med dessa partiers nära koppling till det ”välfärdsindustriella” komplexet och dess lobby verksamhet.

Ett färskt exempel är ”Hälsans förskola”, som för att kunna göra 8 miljoner i vinst, gav barnen vatten och knäckebröd till mellanmål och där hela matbudgeten var på runt 10 kronor per dag. Förskolan ägs av Bijan Fahimi, tidigare ersättare till riksdagen och Europarparlamentet för Folkpartiet samt suttit i partiets styrelse. Dessutom sitter han idag i både arbetsköparorganisationerna Almegas och Svenskt Näringslivsstyrelse. Han är till och med vice ordförande för Almega.

Att en ny regering efter valet i september inte skulle ändra utvecklingen för äldreomsorgen blir tydligt om man ser på vad som händer i kommunerna. Ytterst få kommuner som infört LOV under borgerligt styre har rivit upp beslutet efter att de ”röd-gröna” tagit över. Ett exempel är Boden där nya företag, som till exempel Vardaga (fd Carema) kommit in under S och V:s styre. I Södertälje har visserligen S,v och mp-majoriteten rivit upp LOV till Alliansen och Sveridemokraternas förtret, men bara för att istället upphandla hemtjänst via 6-7 privata företag istället. I hela landet, även i kommuner nästan helt utan privatiseringar i äldreomsorgen(till exempel i s-dominerade Norrbotten) har nedskärningarna gått mycket långt. Ett tecken på detta är att en fjärdedel av de anställda inom äldreomsorgen vill byta jobb – värst är det i Norrbotten där nästan en tredjedel av de anställda skulle vilja göra något annat. På sikt riskeras en enorm personalbrist. SCB tror att det kan bli en brist på 65 000 årsarbetare i äldreomsorgen år 2030, motsvarande 1,5 procent av den arbetsföra befolkningen

Utan ett massivt tillskjutande av resurser är äldreomsorgen en tickande bomb. Antalet och andelen äldre stiger för varje år samtidigt som nedskärningarna stryper välfärden på resurser och vinstintresset dränerar den ”påse pengar” som redan är för liten. Dessutom segregeras omsorgen allt mer – resursstarka har kontakter och kan ”välja rätt” verksamhet – och samtidigt betala mer för extra omsorg och service. Det är den uppdelningen kapitalet och högerpolitiker vill ha, samtidigt som allt färre behov ska omfattas av begreppet ”välfärd” och istället bli ytterligare en marknad för kapitalet.

En dräglig äldresomsorg är dock lång ifrån någon omöjlighet. Med nuvarande ”ambitionsnivå” för äldreomsorgen stiger kostnader med cirka en procent av BNP fram till 2050 på grund av den ökade andelen äldre i befolkningen. Även om man dubblar det till två procent av BNP är det fortfarande bara en fjärdedel av den ökning på åtta procent som vinsternas andel av BNP ökat sedan 1985.

Frågan om en äldreomsorg som verkligen uppfyller äldres behov är alltså inte en fråga om att nya resurser måste tillskapas utan om att föredela de befintliga resurserna på ett annat sätt och sätta den äldre i centrum istället för vinstinstresset. För att det ska bli möjligt behövs ett äldreomsorgsuppror som kopplar sig samman med den växande protestviljan angående hela välfärden och samhällsutvecklingen. Idag är kapitalets grepp över välfärden så stort att en utmaning av dess makt där också utmanar hela den kapitalistiska samhällsordning som sätter vinsten före behoven inom varje sektor i vårt samhälle.

Jonas Brännberg

 

Delade turer – en symbolfråga för utnyttjad äldreomsorgspersonal

Över hela landet växer ilskan över arbetsvillkoren inom äldreomsorgen. Ett ökat antal delade turer har blivit en symbol för hur villkoren för de som arbetar kastats tillbaka decennier i tiden. Senast den 1 april demonstrerade äldreomsorgspersonal i Borlänge mot delade turer, som enligt Kommunal nu berör 100 000 av deras medlemmar. I Luleå blev frågan akut efter att antalet delade turer för många ökat dramatiskt när kommunen lovade de anställda heltid: en förbättring på ett håll skulle betalas med en försämring på ett annat.

RS har tillsammans med personalen drivit frågan under flera år och pressat fram löften och till viss del extra resurser. S-ledningen försöker dock hela tiden få personalen att själv hitta en ”lösning” – som innebär någon annan försämring. Det senaste försöket handlar om att skapa kombinationstjänster med både dag- och nattpass.

Erfarenheten av kampen är att de mest drivande inom personalen måste samlas över arbetsplatsgränserna för att diskutera hur kampen ska drivas. Alla beslut behöver också förankras bland så många anställda som möjligt med stormöten och diskussioner på arbetsplatserna. Om kampen kan föras genom de fackliga kanalerna är det en styrka men går det inte kan en kampanj organiseras även utanför.

 

Faktaruta: Delade turer

Arbetsdagen delas in i två (eller fler) delar med flera timmars paus emellan. På så sätt får personalen bara betalt när de ”behövs som mest”. För den anställde innebär det hela dagen från morgon till kväll bokas upp för arbete – utan någon extra betalning. Alla arbetstimmar blir dessutom med tyngsta belastning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s