Tårdrypande dokumentärer om asylsökandes situation.

Den nya dokumentären Barndomsminnen som handlar om barnen på asylförläggningen i Boden hade premiär förra veckan på Sagabiografen i Boden. Bodenbaserade Amer Ali som står bakom dokumentären ville visa den situation han själv upplevt men ur barnens perspektiv. I och med premiären visades även hans förra dokumentär om livet som asylsökande.

För två år sedan, 2012 då kriget började rasa i Syrien, valde Amer Ali att skapa sin första dokumentär i Sverige. Amer som själv flytt från Syrien bodde på asylförläggningen i Boden när han nekades asyl. Som tidigare verksam dokumentärfilmare valde han att göra en film om sin egen och andras situation som asylsökande. Filmen kunde han samtidigt använda som bevisning för att han var den han påstod sig vara, något som Migrationsverket vägrade tro på.

Infogad bild 3

Från döden till livet blev titeln för dokumentären som delvis skulle bevisa Amers rätt till asyl, en film som inte lämnar ett öga torrt. Beskrivningarna av livet i limbo, ovissheten och minnena människor flytt ifrån var olika från person till person, men alla historier gav samma uttryck. En sekvens där skaparen Amer berättar på kurdiska är slående för svensk asylpolitik:

-I syrien skjuter de med kulor som dödar, i Sverige har de ett annat namn; ”vänta”.För många asylsökanden verkar limbon, ovissheten och just ordet de så ofta för höra ”vänta” vara nästan värre än en dödsdom. Avslag och överklagningar i väntan på att skickas tillbaka till helvetet är precis vad som får föräldrar att bli oförmögna att ta hand om sina barn, vad som försätter personer i apatiska tillstånd och får några att begå självmord eller bara försvinna.

Efter en sådan tung film, som Från döden till livet är, passade det bra med lite mingel som följdes av en inte alltför lika tung film. Den nya dokumentären Barndomsminnen pendlade mellan olika känslor, från skratt till tårar och tillbaka igen. Kanske säger Amer Alis egen beskrivning det bäst:

– Jag tillbringade ett år, sju månader och 25 dagar av mitt liv i flyktingförläggningen i Boden. Alla som bodde där var som familj. Barnen fanns alltid där – deras skratt, glädje, buller och känslor. Som alla vet så har barnen en underbar egenskap att inte göra skillnad – religion och hudfärg är aldrig ett problem för dem. Barnen har ett gemensamt språk. Det språket kallas barndomens språk. Många av barnen vet inte varför de kom till det här landet. De har blivit offer för sina föräldrars och regeringars beslut.

Klokare än hela riksdagen ställde sig ett barn som är 10 år gammal upp och ställde en fråga efter filmen, då en kort diskussion hölls:

– Det är år av våra liv som försvinner, jag kom hit när jag var sex år, vi har bott här i fyra år utan att få ett positivt besked. Vi väntar bara, min bror vill gå på universitetet, men han får inte för han har inte uppehållstillstånd, hans år rinner bara bort. Varför är det så här?

När filmvisningen var slut tyckte många som blivit berörda att filmerna, som är gjorda på amatörnivå, borde visas på SVT för att fler ska få upp ögonen för asylsökandes verklighet. Något som verkar behövas då SD kan fiska röster och andra borgare kan peka finger och skylla på invandringen när de själva stoppat fickorna fulla med pengar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s