Ett hål i hjärtat av Pajala

Northlands konkurs lämnar ett hål i Pajalas samhälle, nu räds folk för att orten kommer att dö ut. Samtidigt finns ett hål kvar i naturen, Muonio sameby som samarbetade med gruvföretaget blir utan ersättning och varnar för att gruvföretaget inte kommer att täcka kostnaderna för återställandet av marken.

Redan 1970 spekulerades det om gruvdrift i Kaunisvaara, Pajala men då lade LKAB ner projektet på grund av svårhanterlig svavelgas. Årtionden senare intresserade sig ett Kanadensiskt prospekteringsföretag för fyndigheterna, företaget bytte senare namn till Northland resources. Första biten malm plockades upp 2007 varpå företaget pratade om att satsa åtta miljarder, oktober 2012 startade gruvan upp men tre månader senare behövdes mer pengar. Efter rekonstruktioner och avgångar i den välbetalda ledningen slutade sagan förra veckan i konkurs, nu är även dotterbolagen i Norge och Finland satta i konkurs.

I glesbygden som lovats guld ur de gröna skogarna slår gruvkonkursen hårt, som vanligt när marknadens spekulanter får härja är det arbetare och skattebetalare som tar smällen när den kommer. Lokalmedia har den senaste veckan efter konkursbeskedet kantats av historier om småföretagare, familjer och arbetare som vittnar om hur tillvaron rycks upp. De jobbtillfällen som skulle komma, de jobbtillfällen som startats, familjer som flyttat många är de som nu flyttar upp från gruvan till bar backe.

Arbetslösheten växer i Pajala, i november sågs länets största ökning av arbetslöshet med 37 procent. I ett litet samhälle innebär siffran 75 personer, men procentenheten skulle exempelvis i Luleå innebära 1000 personer eller i Stockholm 11 500 fler arbetslösa. I Norrbotten har arbetslösheten generellt sjunkit jämfört med förra året, förutom i gruvstäderna Kiruna och Pajala.

Muonio sameby valde att samarbeta med gruvföretaget och bjöd in spekulanterna från Kanada till renmärkning, då ansåg samebyn att gruvan var viktig för Pajala och valde att flytta betesmarker. Nu står de utan ersättning för förlorat renbete och flaggar för att de 18 miljoner företaget avsatt för återställning av marken inte kommer att räcka, något som kan sluta i en miljökatastrof. Tomas Sevä, fd ordförande för Muonio sameby höjer i Norrbottens kuriren ett varnande finger för andra samebyar som kämpar mot gruvföretag och menar att gruvan i Kaunisvaara är exemplet på hur det kan gå. Sevä tillägger även att minerallagen måste ändras så att samebyar måste få större rätt mot gruvetableringar.

Idag är mineralskatten nästintill obefintlig vilket betyder att knappt smulor från storföretagens bord går tillbaka till staten som trots detta satsar på infrastruktur för gruvorna. Samernas rättigheter åsidosätts, lokalbefolkningen får inget veto mot gruvetableringar, naturreservat framförallt i Sápmi plundras. Djupa sår lämnas i naturen med långa efterföljder så som försurat vatten. Alltsammans för att den anarkistiska fria marknaden får härja med sina spekulationer istället för att producera efter verkliga behov. Gruvboomens uppgång och fall är det tydligaste exemplet på varför gruvindustrin behöver förstatligas under kontroll av arbetare och lokalbefolkning.

Raymond Ohlson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s