Finska trojkan i EU-trojkans fotspår

Finland demonstration-terminsavgifter-2015-foto-lilian-tikkanen

Brutala attacker och utpressning är nya regeringens signum

Knappt hade bläckit torkat på den nya finska regeringens programförklaring innan protester bröt ut från Finlands studenter. Regeringsprogrammet är ett frontalangrepp på arbetarklassen,både på grund av storleken på nedskärningarna och dess innehåll. Dessutom utövar regering utpressning mot fackföreningarna för att tvinga igenom ett ”samhällsfördrag” med stora försämringar på arbetsmarknaden. Juha Sipiläs koalitionsregering samlar det sämsta från de tre stora finska högerpartierna; Centerpartiets värdekonservatism, Samlingspartiets nyliberalism och Sannfinländarnas rasism.

Som Offensiv tidigare rapporterat kunde dessa partier komma till makten efter ett enormt missnöje med den förra nedskärningsregeringen som leddes av Samlingspartiet – men som också under större delen av mandatperioden innehöll alla partier utom Centern och Sannfinländarna, inklusive Socialdemokraterna och Vänsterförbundet.

Regeringsprogrammet innehåller åstramningar på 4 miljarder euro fram till 2019, och eftersom i princip inga skattehöjningar görs är nedskärningarna ännu större än under den förra regeringen, och de största sedan krisen på 1990-talet.

Precis som i Sverige sänks inkomstskatten för de som arbetar, och pensionärer och arbetslösa kommer betala högre skatt än förvärvsarbetande. Dessutom har nedskärningarna än mer tydlig klasskaraktär än under förra mandatperioden – de rika drabbas inte ens av symboliska försämringar – istället sker brutala attacker på de som redan drabbas hårdast av krisen och krispolitiken: arbetslösa, pensionärer, sjuka, barnfamiljer och studenter.
Den vårdreform som den förra regeringen planerade att genomföra men misslyckades med, ska nu den nya regeringen göra i ny tappning , med nedskärningar i miljardklassen som följd. Kommunernas åtaganden, som redan minskat, ska reduceras än mer genom nedskärningar på missbruksvård, tandvård, försörjningsstöd, dagbarnvård, funktionsnedsatta och arbetsrehabilitering.

Enorma nedskärningar, på totalt 600 miljoner euro, görs inom utbildnigssektorn trots vallöftet att utbildningssystemet inte skulle röras. Högskolor och universitets bidrag får ingen indexhöjning, samtidigt som en tredje termin införs på universiteten. För Helsingfors Universitet handlar 83 miljoner euro och om flera hundra personer som kommer att sägas upp till följd av nedskärningarna. Studenter drabbas också av att investeringsstödet för billiga hyresrätter begränsas, vilket skulle innebära en hyreshöjning på 30-50 euro i månaden (YLE150529).

Redan nu görs dock skolnedskärningar i kommunerna, framförallt på grund av minskade bidrag från staten som den förra regeringen beslutade om. Ett exempel är att en rad kommunen beslutat att nyanställda lärare ska fråntas planeringsveckor och bara få en dags introduktion inför skolstarten.

Biståndet skärs också ned med 300 miljoner euro och den inkomstrelaterade A-kassan ska skäras ned med minst 200 miljoner euro.

Dessutom hotar regeringen med ytterligare 1,5 miljarder i nedskärningar – om inte facken går med på ett “samhällsfördrag” som ”sänker arbetskraftskostnaderna” med fem procent. Som ren utpressning lägger Sipiläs regering här de värsta nedskärningarna på de som redan drabbats, med till exempel sänkt barnbidrag, sänkt studiestöd, frysning av pensionerna, ytterligare sänkt a-kassa och försämrad föräldraledighet. För kapitalistklassen är samhällsfördraget bara bonus när anställningstryggheten ska försämras och arbetstiden förlängas utan mer betalt. Och när arbetsmarknadsministern Jari Lindström gick ut med att arbetsgivarna eventuellt kan få betala mer i sjukförsäkringsavgift var det EK (motsvarande Svenskt Näringsliv) som tillrättavisade honom och sa att “förslaget strider mot regeringsprogrammet”.

Som morot för samhällsfördraget ”erbjuder”  ger regeringen en ”Reinfeldskt” belöning i form av ytterligare sänkt inkomstskatt för de som arbetar.

Regeringen försöker försvara det brutala nedskärningsprogrammet med en folklig och nationalistisk fernissa och säger att de agerar ”i fosterlandets intressen” genom ett ”spartalko” (talko är ett folkligt begrepp för hur grannar och vänner under festliga former hjälper varandra). Dessutom hotar Sipilä med en grekisk utveckling och EU-trojkan: ”Finland har bara två alternativ: att reformera sig själv eller att reformeras av andra”.

När det blir allt mer klart att de rika helt klarar sig undan försämringar blir Sipiläs tal om att ”Vi sitter alla i samma båt” extremt provcerande. Enligt en utredning från Riksdagens informationstjänst “gynnas de med de lägsta inkomsterna minst av regeringens skattereformer. De rikare (utom den rikaste tiondedelen) gynnas mest” (HBL150602). Till detta ska läggas effekterna av nedskärningarna – som drabbar låginkomsttagare absolut hårdast.

Som svar på kritiken har Sipilä sagt att ”rika ska visa solidaritet” genom att sänka sina löner och bonusar. Alltså: medan fattiga brandskattas på sina sista euros “vädjar” regering till de rikas medkänsla! Föga förvånande visade YLE:s rundringning till tio finska storföretag att de inte hade några planer att delta i något “spartalko”.

Någon som “sitter i samma båt” som regeringen är kapitalistklassen, som blivit än mer aggressiva när de tydligare än på länge fått ”sin” regeringen. Redan har regeringen lovat avskaffa anställningstryggheten för nyaanställda (avsked utan skäl kan nu ske i 12 månader istället för 4 månader).

Arbetsköparna i EK fortsätter på den inslagna vägen och föreslår att söndagstillägget tas bort.  Därmed utmanar de den relativt stridbara fackföreningen PAM som direkt svarade med att ”vi ger inte efter en millimeter i den här frågan”.

Den kontrarevolution regering står för är inte bara ekonomisk. Till exempel har den nya ”arbets- och justitieministern” Jari Lindström (Sannf.) uttalade sig i en enkät 2011 för dödsstraff. Den enda utgiftpost som tilllåts öka enligt regeringsprogrammet är militären som också lovas mer pengar i framtiden. Dessutom ska en ”NATO-utredning” genomföras för att ”belysa för och nackdelar”. På klimatområdet slopas stödet till vindkraft.

Nedskärningarna i välfärden kommer förstås slå hårdast mot kvinnor. Regeringen syn på jämställt kan sammanfattas i att de hävdar att Finland redan är jämställt – trots att till exempel kvinnors lön är 83 procents av männens och att män bara tar ut cirka en tiondel av föräldraledigheten.

En av få verkliga framsteg under förra mandatperioden var godkännandet av samkönade äktenskap – som inte kom till genom ett regeringsförslag eller motion, utan som ett medborgarinitiativ (kan lyftas till riksdagen om 50 000 röstberättigade kräver det). Med den djupt troende katoliken Timo Soini som partiledare för Sannfinländarna och laestadianen Juha Sipilä som statsminister kommer HBT-rörelsen ställa inför stora utmaningar i kampen för nya framsteg, till exempel avskaffandet av tvångssterilisering vid juridisk könskorrigering.

De flyktingmurar Finland bygger upp är inte bara på grund av Sannfinländarnas deltagande i regeringen. Den rasistiska flyktingpolitiken delas av alla regeringspartier och även andra partier i riksdagen. Som nämnt minskar biståndet, anhöriginvandring ska försvåras och dessutom kan de fåtal kvotflyktingar Finland tar emot minska från dagens 1050 till 750.

Även om Sannfinländarna är mest öppet rasistiska är rasismen från andra partier är omfattande. Precis som Sverigedemokraterna kommer nya rasistiska uttalanden hela tiden. Till exempel sade Olli Sademies, suppleant i Sannfinländarnas fullmäktigegrupp i Helsingfors, nyligen att afrikanska män som invandrat till Finland bord tvångsteriliseras. Även högt upp i partiet finns rasismen, finska riksdagens nya talman Maria Lohela har upprepade gånger uttalat sig islamofobiskt. Några har uteslutits ur partiet, såsom James Hirvisaari, som bjöd in en nazist som hjorde Hitlerhälsning i parlamentet, men det är undantag.
Ekonomiskt har dock Sannfinländarna snabbt blivit ”ansvarstagande” och ”statsmässigt” nyliberala där de snabbt gått från att försvara ”den lilla människan” till att försvara nedskärningar på desamma.

”Sannfinländska gruppordförande Samp Terho gör en riktig superkullerbytta. Anförandet i debatten vimlar av hållbarhetsunderskott, strukturella reformer, anpassningsbehov och nödvändiga omständigheter. ….. Terhos försvarstal för regeringspolitiken kunde lika väl ha hållits av finansministern, Samlingspartiets Alexander Stubb”, kommenterade Yles Anne Suominen riksdagens regeringsprogramdebatt.

Sannfinländarnas fullständiga omfamnande av nedskärningspolitiken kan leda till intern splittring – eftersom det hamnar så totalt i konflikt med deras populism som de levt på under många år. Det är inte alls omöjligt att de för att ”kompensera” för detta blir än mer rasistiska – för att skylla samhället problem på någon annan än dem själva.

Även Centern kan få interna problem med denna extrema högerpolitik som kommer slå hårt mot de småorter där partiet har som mest stöd. Men framföralllt kommer de tappa i opinionen. Bristen på alternativ är dock slående – i och med denna regeringbildning är alla riksdagspartier nedsmutsade av högerpolitik under denna eller den förra mandatperioden.

Den ekonomiska kris som används som argument för de brutala nedskärningarna har nu pågått i 7 år. Förra regeringens åtstramningar på närmare sju miljarder euro totalt har förstås inte vänt utvecklingen, tvärtom. Förutom fortsatt fallande export faller de privata investeringar och efter tre år av negativ tillväxt (alltså krympande ekonomi) väntas i bästa fall nolltillväxt i år. Löntagarnas köpkraften har försämras på grund av låga löneökningar och stora skattehöjningar.
Arbetslösheten har fortsatt att öka och är nu 10,3 procent och 28,6 procent bland unga.
Skuldsättning ökar både i offentlig och privat sektor. Hushållens skulder är i snitt 122 procent av årsinkomsten och ökar, medan den offentliga sektorns underskott var 7 miljarder euro 2014 – 3,4 procent av BNP – det vill säga högre än det som godkänns enligt EU:s stabilitetspakt.

Även om det finns några tecken på en vändning, till exempel så minskar antalet konkurser, så är det stor risk att regeringspolitiken gör krisen än värre genom att ytterligare undergräva efterfrågan och förstärka tendenserna till deflation – alltså fallande priser. Under senaste året har priserna fallit 0,1 procent.

Redan nu gror missnöjet med den nya regeringen och detta kommer snabbt fördjupas. Men från oppositionen i parlamentet kan ingen verklig opposition mot högerpolitiken förväntas. Socialdemokrater som Mikael Jungner säger  att regeringen har förtjänat ”arbetsro” och partiledaren Antti Rinne stödjer samhällsfördraget “såvitt ni slutar med utpressningen”.

Även Vänsterförbundets valkomet Li Andersson, som även är ordförande för Vänsterunga, sade i riksdagen att besparingarna är ”överdimensionerade” och ”obalanserade” och i Yles debattprogram OBS! accepterade hon besparingar genom en vårdreform. Varken Li eller Vänsterförbundet som helhet säger alltså klart och tydligt nej till alla nedskärningar och ger framförallt inget trovärdigt alternativ till högerpolitiken och hur den ska bekämpas.

Socialdemokraterna och Vänsterförbundet kan tillåta sig att låta mer radikala i opposition men inget tyder på att partierna som sådana kommer lyfta ett finger för att organisera en kamp mot regeringen. Däremot kan enskilda individer ta olika kampinitaitiv.

Även inom fackledningarna är motståndet svagt. Antti Palola, ordförande för STTK (tjänstemännens centralorganisation, motsvarande TVO) föreslog till och med själv ”lönelösningar som är billigare än i de länder vi konkurrerar med”. Inte heller FFC (motsvarande LO) är odelat mot nedskärningar och samhällsfördrag utan kritiserar bara att “att låginkomsttagarna får bära den tyngsta bördan”.

Trots att Socialdemokraterna själv inte är beredd till att mobilisera mot högerpolitiken har deras ledare Antti Rinne förstått sprängkraften i regeringen politik. Apropå de nedskärningar som hotar om inget ”samhällsfördrag” blir av sade han: ”Då äventyras samhällfreden”.

Redan nu har dock “samhällsfreden” börjat brytas, med ett visst uppsving i kampen. Efter två år med mycket få och små strejker ökade antalet strejkande förra året till 69 000. Även i år pågår viktiga strider, som till exempel från flygplatsernas bagagepersonal. Förra veckan genomfördes också en strejk av postanställda i protest mot att 80 av 98 kontor ska läggas ned och verksamheten istället ska outsourcas till kiosker och livsmedelsbutiker.

Det nya regeringsprogrammet kommer också tillsammans med arbetsköparnas aggressivare linje provocera fram mer reaktioner. Förutom nedskärningarna i välfärden kan ett stridsområde bli försöken att som i Sverige tvinga fram mer lokala avtal, vilka förhandlas fram under en fredsplikt som bakbinder löntagarna att ta strid för löner och villkor.
Precis som i Sverige undergrävs också kollektivavtalen genom att utnyttja lågavlönade arbetare från Östeuropa inom till exempel transportbranschen.

Det är positivt att den nya regeringen redan mötts av protester. Om en vecka, den 15 juni, genomförs en ny studentprotest mot attackerna på utbildningssystemet och studenternas levnadsstandard.

Det kan bli en het finsk höst. Under sommaren ska förhandlingarna om samhällsfördraget ske och till hösten kommer de första skarpa nedskärningsförslagen i enlighet med regeringsprogrammet. Redan nu finns planer på en stor demonstration mot nedskärningar i augusti.

Regeringspolitiken kommer inte lösa krisen, tvärtom är risken stor för en nedåtgående spiral med fallande efterfrågan och fortsatt massarbetslöshet. Efter år av samma krisrecept med nedskärningar kommer motståndet att växa om det ges ett verktyg att ta sig uttryck genom. Här är fackföreningarna avgörande: kan något fack styra in på en mer kämpande linje och visa vägen? Även unga och studenter kan agera katalysator för mer protester.

Politiskt kan stora omvälvningar ske i ett system på på ytan har sett relativt stabilt ut. Sannfinländarnas deltagande i regeringen kommer deskreditera dem och kan leda till ett stort ras i stöd. Om en rörelse på gator, arbetsplatser och skolor tar fart är det inte alls omöjligt att denna regeringen kan falla.

Det största hindret för utvecklingen mot en motståndsrörelse är framförallt bristen på ett politiska alternativ. Fortfarande upprätthåller det styrande etablissemanget; politiker, media och storföretag;  en illusion om att det inte finns några alternativ.

En annan återhållande faktor är bristen exempel på att det lönar sig att kämpa. Många av de strejker som ägt rum de senaste åren har varit av symbolisk karaktär, en protestmarkering mot avsked och nedskärningar. Vad som krävs är någon som visar vägen med en beslutsam kamp, väl förankrad hos medlemmarna, med det tydliga målet att vinna: att stoppa en nedläggning, sänkta löner eller försämrade arbetsvillkor.

För oss socialister handlar det om att stödja alla protester mot högerpolitiken, var den än dyker upp. All kamp, oavsett hur liten den först kan verka, har potentialen att vara det embryo som leder till större rörelse. En antinedskärningsfront behöver byggas, som under demokratiska former kan involvera alla som drabbas av och vill kämpa mot denna extrema högerregering. Ur en sådan kamprörelse kan också ett nytt politiskt alternativ formas, som till skillnad mot dagens riksdagspartier säger helt klart nej till alla nedskärningar och fullt ut deltar i de kamprörelser som är helt nödvändiga för en politisk kursändring.

Framförallt är socialisterna de som kan ge ett alternativ till högerpolitiken. Nedskärningarna kan stoppas och ersättas med investeringar och återuppbyggnad av välfärd, infrastruktur och levnadsvillkor. Pensionärer och studenter kan ges ett drägligt liv. Asylrätt kan ges flyktingar och förtryck baserat på kön, etnicitet, sexualitet etc kan bekämpas i praktiken. Men då krävs en utmaning av de storföretag och banker som idag dikterar Sipiläs regeringspolitik och vars rikedomar bara växer trots krisen. Det innebär en socialistisk politik, där samhällets resurser fördelas rättvist genom ett gemensamt ägande och demokratiskt styre av storföretag och banker.

Jonas Brännberg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s