Storstrejken i Finland

Storstrejken i Finland i fredags har skakat om den finska regeringen, även om den inte vill visa det. Beslutet om attacker på facken har skjutits upp efter att uppemot 30 000 människor samlades på järnvägstorget i Helsingfors för att demonstrera. Ännu viktigare var den omfattande strejken som stoppade alla kommunikationer och stora delar av den tunga industrin. Olyckligtvis är den fackliga enigheten bruten, när tjänstemannafacken Akava och STTK är beredda till långtgående kompromisser och pressar SAK/FFC (motsvarande LO) att följa efter.

Listan över strejkande grupper kan göras lång. Bil och transportfacket AKTs strejk var total under 24 timmar, likaså stängde pappersindustri facket 60 pappersbruk under samma tid. På Åbo varv strejkade 850 skeppsbyggare.

  • Extra viktigt var Metall arbetarfackets strejk, som vi inte sett så stridsvilliga tidigare, berättade Juha Tapio, ev av dem som delade ut Sosialistinen Vaihtoehtos flygblad på demonstrationen i Helsingfors.

Metallstrejken innebar till exempel att Outokumpus stora stålverk i Tornio med 2500 anställda stod stilla. Andra grupper som strejkade var postanställda, poliser och andra offentliganställda, även om strejken där inte var total, och ofta bara under några timmar när demonstrationerna pågick.  Många reste över halva landet för att delta i demonstrationem, till exempel gick bussar från Vasa till Helsingfors. I Oulu samlade en demonstration över 1000 personer.

Borgerlig media i Finland har gjort allt för att tona ned strejkens betydelse, samtidigt som de lyft upp EKs (motsvarigheten till Svenskt Näringsliv) siffror om att strejken kostat 100 miljoner euro. Istället har tidningarna fyllts med reportage om flyktingkrisen, där till exempel Sannfinländarnas krav på minskad invandring lyfts fram. Till och med statsminister Sipiläs utspel om att regeringen skjuter upp beslut om attacker på fackföreningarna till den 30 sept, för att de ska kunna komma med egna förslag, hänvisas till flyktingfrågan!

Tyvärr har båda tjänstemannafacken öppnat för att förhandla om ”andra förslag” som ger sänkta ”enhetsarbetskostnader” på fem procent.

– Vi vill för vår del att alla löntagarorganisationer med sina egna förslag kan nå ett gemensamt alternativ. Vi hoppas också att innehållet i det här förslaget uppfyller regeringens krav, sade till exempel STTK:s ordförande Antti Palola i Yles morgon-tv.

Detta har satt hårt press på SAK/FFC som hittills sagt nej till det som i praktiken, oavsett hur det genomförs, innebär lönesänkningar på fem procent. Men även SAK har öppnat för att acceptera försämringar som en del av ett ”större paket”, där även arbetsgivarna får betala.

  • Fyra av fem parter är villiga att förhandla om detta fem procent, men inte SAK, säger Häkämies, VD för arbetsköparna i EK.

Ett positivt tryck från andra hållet kommer i form av studenternas ockupation av en byggnad vid Helsingfors universitet, som pågått sedan strejken i fredags. Förra veckan meddelade Helsingfors universitet att upp till 1 200 årsverken kan försvinna till och med år 2020, på grund av regeringens nedskärningar på utbildningen. Ockupanterna hävdar med rätta att kvaliteten på forskningen och undervisningen hotas och protesterar också mot att den statliga finansieringen ska ersättas med med ett ökat ”kommersiellt samarbete”.

Frågan är nu om kampen kommer att kunna tas vidare. Tjänsemannafackens eftergifter har öppnat vägen för att även SAK går med på en rutten uppgörelse där regeringens attacker går igenom med några mindre symboliska förändringar. Ett förslag som lyfts är att istället ta bort den extra semesterlön som finns idag. Det skulle visserligen innebära att försämringarna spreds jämnare bland arbetare men skulle likväl innebära en stor försämring av levands standarden. Dessutom skulle det inte iändra det grundläggande faktum att nedskärningar inte är någon lösning på krisen, och nya försämringar skulle vänta runt hörnet.

Finsk fackförenings rörelse är fortfarande stark, bland de bäst organiserade i hela Europa. Precis som i Belgien, där flera strejker och en massiv generalstrejk genomförts, så har de muskler till att verkligen utmana regeringens attacker.

Det handlar också om en politisk utmaning, där det måste lyftas fram hur de rika bara blir rikare medan fattiga attackeras. Förra året ökade VD:arnas bonusar och löner med 79 000 euro medan arbetare fick 1,5 procent. VD-lönerna är nu 25 gånger högre än en genomsnittlig löntagares. Bland de som höjt mest är de VD:ar som sparkat flest anställda, till exempel UPMs VD Jussi Pesonen som förhandlat fram en fallskärm på 2,7 miljoner euro om han själv skulle få sparken.

Det som behövs är en motoffensiv, där fredagens demonstrations-slogan #STOP verkligen betyder stopp, och där kampen trappas upp med mobilisering inför en två dagars generalstrejk om regeringen inte backar.

Förhoppningsvis kan de radikalare facken inom SAK/FFC pressa fram en kampinriktning. Om inte behöver de mer radikala fackföreningarna i samarbete med andra som vill kämpa, tex studenter och socialister, börja en mobilisering som kan tvinga andra fack att följa efter.

Jonas Brännberg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s