Vi medlemmar måste…

Anna Eriksson

”Vi medlemmar behöver ta tillbaka kontrollen över vårt fack”

 

Offensiv träffade Anna Eriksson, undersköterska på Midskogens äldreboende i Luleå för ett samtal om vägen vidare efter Kommunal-skandalen.

 

Kommunal i Norrbotten tog ju snabbt ställning för att hela förbundsstyrelsen skulle avgå. Hur kom det sig tror du?

–  Det var ju väldigt bra! Vi hade ju inte haft några möten, så de känner väl sina
medlemmar bara. De var nog rädda att de skulle förlora folk annars.
–  Det ska bli intressant nu när vi ska ha årsmöte, 17 februari. Folk är ju arga.
–  Många säger att man borde gå ur facket. Jag tycker att är ett feltänk. Ledningen borde
ju bort – men facket behöver vi.

–  Det som är bra med allt det här är ju att det äntligen kommer upp på tapeten hur de beter sig för våra pengar när de kommer upp i de här positionerna. Det handlar ju inte om personerna, utan det är ju inställningen, någon sorts kultur, att så fort man kommer upp i de här positionerna så blir man en annan, sätter igång med samma äckliga stil som topparna i ‘näringslivet’. Det här ska ju ändå vara en arbetarrörelse, eller vi, medlemmarna, vi är ju det.

Man undrar ju hur det går till, hur bestäms sånt här som de här fallskärmarna, och av
vem? Av styrelsen själv?

Det här har ju liksom klarlagt att vi medlemmar behöver ta tillbaka kontrollen över vårt
fack.

Just nu säger många ‘se på hur de har hållit på för våra pengar – och vad får vi för pengarna?’. Det är svårt att få hjälp av facket när man behöver det.

Det vi pratar mest om på jobbet är ju inte den här skandalen, utan om hur förjävligt vi
har det på jobbet.

 Vilken är den största frågan som facket borde ta tag i tycker du?

Personalbristen! Vi har minst arbetskraft då vi behöver det mest! Som regel är vi två på
avdelningen, och vi behöver ju vara två när vi ska sköta om någon av de gamla på
rummet, så då sitter de andra helt utan tillsyn där ute. Vad som helst kan hända, det är
oerhört stressande.

Och att vi ska göra så mycket av vad jag inte tycker är det viktigaste. Jag vill ju vara där för de gamla, vara en del av deras liv – det är ju det det här jobbet handlar om, eller borde handla om iallafall. Nu måste vi lägga jättemycket tid på dokumentation. Vi har ju alltid dokumenterat, haft ett litet block i fickan, men nu är det så mycket tid som går åt till att sitta vid en dator och tjorva. Vi lägger också en massa tid på att göra våra egna scheman, våra så kallade ‘önskescheman’ som sen dessutom inte alls faller ut som vi önskar, utan vi får jättekonstiga tider som innebär att man inte hinner sova eller tanka energi ordentligt mellan passen.

  • Eftersom det är neddragningar ska vi lösa vår egen sjukfrånvaro genom ‘resursturer’ istället för att ta in vikarier. Det betyder att vi nästan alltid är underbemannade, samtidigt som det blir väldigt rörigt, mycket olika extrapersonal som tas in utan att egentligen ha utrustats för jobbet. Det blir mycket misstolkningar, irritation och konflikter bland personalen i den situationen.
  • Grundproblemet är att vi inte får den tid som behövs till det här jobbet. Det handlar ju om människor, gamla människor, många är dementa, eller har andra problem som afasi t ex. Då behöver du som arbetar tid att lära känna varje individ, hur kommunicerar du med den här personen, hur ska hon matas, vad fungerar, hur har ni kul ihop.
  • Det är ju egentligen ett enkelt jobb – om det inte görs så svårt! Det handlar bara om att ta hand om människor och göra deras liv värda att leva.
  • Alla vi som jobbar vet ju precis hur vi skulle vilja jobba för att det skulle fungera mycket bättre än idag. Men det finns en rädsla för att våga tycka och säga ifrån på jobbet. Vi gick faktiskt ihop, 20-25 stycken och gick upp till cheferna och sa ifrån om de vansinniga schemana som vi får jobba på, då man kan sluta halv elva på kvällen och så börja kl sex på morgonen igen. Men det var som att studsa mot en vägg. Och facket har varit väldigt dåliga på att lyssna. Vi säger samma saker på varje möte men det händer inte mycket sen. De borde vara ute på arbetsplatserna mer.
  • Vi borde driva kravet på sex timmars arbetsdag!
  • Jag hoppas att det här klarläggandet om hur det faktiskt går till i vår fackförening rör upp medlemmar som orkar ta tag och kämpa för att förändra. Idag så behövs inte bara ett fack, vilket som helst, utan det behövs ett väldigt speciellt fack, som är berett att bryta sig ur de här tungrodda gamla rutinerna och ta kamp. Det handlar inte bara om våra jobb utan om att vården och omsorgen annars är på väg mot en katastrof.

 

Liv Shange, RS Luleå

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s