Hotar stålkrisen SSAB:s överlevnad?

SSAB 02

I januari lanserade SSAB sitt senaste nedskärningspaket där 465 tjänstemän varlas. I Sverige drabbas Borlänge värst med 160 varslade. Med fallande stålpriser och en krisande kinesisk ekonomi är frågan hur framtiden ser ut för jobben i svensk stålindustri.

Grunden till den djupa strukturella krisen för världens stålindustri är just vad som tidigare stavades som räddningen för den kapitalistiska ekonomin: Kina. När den globala kapitalistiska krisen slog till 2008 svarade den kinesiska regimen med ett gigantiskt stimulanspaket. Resultatet blev än mer investeringar i ny produktion av till exempel stål samt att fastighetsbubblan blåstes upp ytterligare. Världen ”dammsögs” på råvaror och priserna steg till rekordnivåer.

Nu har luften gått ur den kinesiska fastighetsbublan och hela den kinesiska ekonomin bromsar in, nu dessutom med stora skulder kring halsen efter stimulanspaketen. Kvar finns en enorm produtionskapacitet i stålverk och andra fabriker, vars produkter nu sprids på resten av världsmarknaden. Världsmarknadspriset på många stålprodukter har fallit 60-70 pricent sedan toppen 2008.

Överkapaciteten i världens stålindustri är enorm. Kapacitetsutnyttjande är bara 66 procent, och har fallit från 74 procent på 18 månader. Bara Kinas överkapacitet är nästan dubbelt så stor som hela europas stålproduktion!

Resultatet är en djup kris för Europas stålfabriker. Speciellt i England har uppsägningarna duggat tätt. Senast annonserade indiska Tata Steel, som äger stor del av den brittiska stålindustrin att mer än 1000 jobb ska bort.

2015 gjorde SSAB en förlust på en miljard kronor. I borgerliga affärstidningar har de spekulerats i om SSAB behöver en nyemission (tillskott av kapital från ägarna) för att klara krisen. Trots att företaget för inte allt för länge sedan gjorde rekordvinster så är SSAB mycket skuldsatt, med en nettoskuld på över 50 procent. Orsaken till detta är köpet av finska Rautarukki 2014 samt att de tidigare vinsterna delades ut till ägarna istället för att minska företagets skuldsättning. Mellan 2006 och 2011 delade företaget ut 4,5 miljarder till ägarna, utöver de aktieåterköp som också dränerat bolaget på pengar.

En stor del av SSABs tillgångar är så kallad ”Goodwill” (en slags uppskattning av värden utöver bokfört värde, såsom varumärke, kunnande, kundkrets, framtida tillväxtprognoser mm) som med krisen nu ifrågasätts. Faktum är att Goodwill-tillgångarna är högre än anläggningstillgångar. Med hög skuldsättning och stora goodwillposter är risken att företagets lånekostnader stiger när finansspekulanter drar öronen åt sig när stålindustrin krisar.

Stålkrisen används också som en ursäkt för EU att skjuta klimatåtgärder på framtiden. I det redan havererade systemet med utsläppsrätter har energiintensiva industrier som stålföretagen getts gratis utsläppsrätten ända till 2030 – då utsläppen för länge sedan måste ha börjat minska.

Ett resultat av stålkrisen är ökad protektionism. EU har infört så kallade ”importavgifter” på 37 stålprodukter, varav 16 är riktade mot Kina. Som ett resultat av detta samt något höger stålpriser 2016 och att finansmarknaden fortsätter översvämmas av billiga pengar från centralbankerna, så har aktievärdena på SSAB och andra stålföretag vänt uppåt igen. I Kina har regimen annonserat massiva nedskärningar i bland annat den halvstatliga stålindustrin, 500 000 jobb ska bort de närmaste 5-6 åren för att minska överkapaciteten. Redan har Kinas stålproduktion minskat med 6 procent sedan förra året.

Men det som ses som ”medicinen”, ökad protektionism och framförallt stora nedskärningar i produktionen i Kina kan i själva verket bli värre är själva ”sjukdomen”.

Förutom att nedskärningar i Kina kan skapa en social explosion, som vi redan ser tecken på i gruvstrejken i Heilongjiang, så kan dessa nedskärningar vara det som tippar hela den kinesiska ekonomin över kanten ned i en recession. Effekterna av detta skulle bli dramatiska, och betydligt värre än dagens stålkris. Det kan förstås genom att se hur bara dagens kinesiska inbromsning lett till djup kris i råvaruexporterande länder som Brasilien, Sydafrika och Chile.

Stålkrisen är ett symptom på den organiska kris kapitalismen är inne i, med enorm överkapacitet inom många branscher som ett av de mest markerade kännetecknen. I den krisen finns ingen sista nednedskärning.

Detta summeras väl av Sture Bergvall, Järnbruksklubbens ordförande vid SSAB i Borlänge, i Dalarnas Tidning (160212)

– Vi har tidigare haft tre varsel och har dragit ned en hel del. Ska vi dra ned mer blir det att stänga mer verksamhet. … Den här gången görs en omorganisation. Ingenting säger att det här räcker. det har vi trott varje gång, vid varje varsel. Det här är fjärde lösningen sedan 2008.

Det kommer att krävas kamp för att försvara jobben framöver och för att kräva utveckling istället för avveckling. För att rädda jobben långsiktigt behöver kapitalisternas jakt på vinster, som i dagens läge är svåra att hitta i stålindustrin, ersättas med statligt ägande där produktionen utvecklas efter behoven och med stort fokus på att överkomma de klimatmässiga utmaningarna som dagens stålproduktion innebär.

Jonas Brännberg

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s