Afrika – plundrad kontinent i jäsning

       Kampen mot ANC-regeringen och sociala orättvisor fortsätter i Sydafrika. (foto: )

Kampen mot ANC-regeringen och sociala orättvisor fortsätter i Sydafrika.

Att världen är övermogen för en socialistisk samhällsomvandling manifesteras kanske tydligast i Afrika – den  globala kapitalismens svagaste länk. I år har politiska och sociala kriser av skilda slag och mot bakgrund av tilltagande ekonomiska problem avlöst varandra. Återigen manifesteras att den enda grunden för ”Afro-optimism” – som var trendig bland borgerliga ekonomer och tyckare under råvaruboomens år – ligger i kampviljan och styrkan hos Afrikas arbetare och fattiga att förändra världen.

Kapitalismen har under hela sin livscykel varit beroende av att suga märgen ur Afrikas folk och natur. Själva dess uppkomst, den ”primitiva ackumulationen” av det första kapitalet, är oupplösligt förenad med plundringen av Afrika. Massexporten av slavar från Afrika till Amerika var en förutsättning för den industriella revolutionen.
Kapitalismens världsherravälde, uppdelningen av planeten mellan de olika finanskapitalmonopolen och deras politiska företrädare i stormakterna, tog avstamp i ”kapplöpningen om Afrika” som gjordes upp vid Berlinkonferensen år 1885. Kolonialismens era, de följande cirka 80 åren, betydde en plundring i tidigare oemotsvarad skala.

Efter att befrielsekampen under 1960- och 70-talet tvingade bort så gott som alla direkta kolonialmakter följde ett kort, och mycket relativt, ”andrum”. Trots att dessa första årtionden av ”frihet” samtidigt innehöll gott om utsugning, inbördeskrig, svältkatastrofer och övergrepp, var de också en period då många afrikanska stater kunde göra relativt stora framsteg ekonomiskt och socialt.
Det var möjligt på grund av  världsekonomins exceptionella uppsving 1950-75 och världshandelns snabbt tillväxt och utbredning, men också en följd av att rivaliteten mellan det kapitalistiska västblocket och det stalinistiska (en byrå­kratisk diktatur grundad på statligt ägande och plan­ekonomi) resulterade i att vissa regimer fick stöd av Sovjet eller Kina, medan andra fick sponsring av USA med allierade i utbyte mot att vara ”den fria marknadens” apostlar på kontinenten.
Andra fann ett visst manöverutrymme i balansen mellan de båda polerna. Med hjälp av bistånd och lån kunde förbättringar genomföras inom till exempel utbildning, sjuk- och hälsovård. Många länder förstatligade nyckelindustrier, som förstatligande av koppargrvuorna i Zambia, och försökte satsa på att utveckla den egna ekonomin.

En förödande torka drabbar just nu stora delar av Afrika, med katastrofal påverkan.

En förödande torka drabbar just nu stora delar av Afrika, med katastrofal påverkan.

Med början på 1980- och 90-talet följde skuldkrisens utbrott, då den krisande världskapitalismens finansinstitutioner – Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken – krävde tillbaka de lånade pengarna med ränta, vilket innebar att många afrikanska ekonomier tvingades på knä under så kallade strukturanpassningsprogram.
Genom sina krav på massiva privatiseringar av statliga ägda industrier, utförsäljningar och avregleringar av offentlig infrastruktur (som vatten och kollektivtrafik), privatiseringar och nedskärningar på vård, skola och sociala utgifter, tjänade strukturanpassningsprogrammen till att återigen bända upp nya marknader för storkapitalet med förödande resultat för arbetare och fattiga.
Motståndskraften mot långivarnas diktat var kraftigt försvagad på grund av att deras offensiv sammanföll med Sovjets kollaps. Avsaknaden av en icke-kapitalistisk stormakt att luta sig mot eller åtminstone ha som möjlig alternativ förhandlingspartner, samt den ideologiska demoraliseringen och förvirringen som följde, betydde att även de regimer som hade kallat sig socialistiska villigt sålde ut. Trots att det samtidigt bjöds starkt motstånd från arbetarrörelsens sida i flera länder betydde det att de nykoloniala utsugarna kopplade ett ännu starkare grepp om kontinenten.

Efter att ha fått de ekonomiska strukturerna anpassade efter sina önskemål har storföretag och -banker kunnat dra stor nytta av att utvidga sin verksamhet i och mot Afrika.
De senaste tio åren har en ny ”kapplöpning om Afrika” ägt rum – framförallt inriktad på utvinningen av kontinentens enorma mineraltillgångar, men också exempelvis storuppköp av jordbruks­mark och tävlan om kontroll över finanssektorn, mobiltelefoni och detaljhandel. Med relativt höga tillväxtsiffror i flera afrikanska länder föranledde det här uppkomsten av myten om ”Africa Rising” (som vi har skrivit om tidigare i Offensiv).
Förutom chansen till snabba pengar för investerarna skulle Afrika tillhandahålla en räddning för själva världsekonomin som dominerats av svag tillväxt, stagnation och recession. Bara den starka befolkningstillväxten i Afrika skulle garantera avsättning för varor. FN räknartill exempel med att Afrikas befolkning år 2030 kommer att ha ökat med 200 miljoner människor till totalt 1,4 miljarder.
Även om de allra flesta kommer födas till fattigdom innebär själva kvantiteten ett lukrativt löfte att exploatera. Revisionsfirman Ernst&Young räknar med att det redan år 2020 ska finnas 28 miljoner köpstarka hushåll i Afrika.

Den akuta bränslebristen i Nigeria är orsakad av kapitalisternas och de korrupta politikerna vanstyre – inga nya raffinaderier har byggts och de fyra som finns i landet står oftast stilla.

Den akuta bränslebristen i Nigeria är orsakad av kapitalisternas och de korrupta politikerna vanstyre – inga nya raffinaderier har byggts och de fyra som finns i landet står oftast stilla.

Den starkaste drivkraften bakom de höga tillväxtsiffrorna har fram till den nuvarande inbromsningen av den kinesiska ekonomin varit dennas enorma aptit på råvaror. Nu befinner sig flera ekonomier som för inte så länge sen utropades som de nya tillväxtmarknaderna i svår kris. Nigeria och Angola (Afrikas största respektive näst största oljeproducent) samt oljeproducerande länder som Ghana har sett oljeintäkterna falla dramatiskt med massiva nedskärningar, brister och mångdubbla prisökningar.
I Nigeria, som har Afrikas största ekonomi, blir bristen på bränsle allt mer akut. Bränslebristen är orsakad av kapitalisternas och de korrupta politikerna vanstyre – inga nya raffinaderier har byggts och de fyra som finns i landet står oftast stilla.
Den nya regeringen under president Muhammadu Buharis ledning  har svarat med att höja bränslepriserna. I början av maj höjdes piserna med 64 procent och dessutom hotar en ny devalvering som kommer att öka importpriserna ännu mer.
DSM (CWI i Nigeria) kampanjar nu för att facken i Nigeria ska utlysa en tre dagar lång generalstrejk mot prishöjningarna och bränslebristen.

Ett annat exempel är Zambia, vars årliga BNP-tillväxt på i snitt sju procent under åren 2004-11 var ett populärt skolexempel på hur allt blir bättre med privatiseringar och annan ”sund makroekonomisk politik”. Efter kopparprisets stora fall står nu staten på randen till bankrutt.
I Sydafrika, Afrikas andra största och mest industrialiserade ekonomi med gruvbrytningen av guld, platina med mera som stomme, förlorade 355 000 arbetare sina jobb under årets första kvartal.  Arbetslösheten ligger nu på 36,3 procent – 8.9 miljoner går utan jobb. ANC-regeringen är i sin djupaste kris någonsin.

Sydafrika och Nigeria står tillsammans för mer än hälften av Afrikas samlade BNP, och båda befinner sig i djup ekonomisk kris. Den svåra torkan som i år har drabbat södra och östra Afrika (och andra delar av världen) bidrar också till ekonomisk kris i flera länder.
Flera av Afrikas regimer, som exempelvis Angola, Nigeria, Zambia, Ghana och Zimbabwe, sitter nu i förhandlingar med IMF och Världsbanken om ”hjälp’”.
Redan signalerar skenande ränteavbetalningar för många stater att nya skuldkriser kan vara runt hörnet.
Nu kräver dessa kapitalismens ordningsmän ytterligare avregleringar, valutadevalveringar, attacker på löner och villkor och på offentliga sektorn, framförallt genom att kraftigt dra ned på personal – potentiell katastrof inom extremt underbemannade system som knappt håller ihop redan idag.

Samtidigt med förödelsen för flera råvaruexporterande ekonomier fortsätter flera afrikanska länder, som Elfenbenskusten och Etiopien, att ha jämförelsevis hög tillväxt globalt sett.
I Elfenbenskusten har Ouattaras auktoritära regim efter inbördeskrigets slut fokuserat på att bygga upp infrastruktur som vägar och broar och utländska uppköpare har kommit tillbaka för jordbruksråvaror som cashewnötter och kakao. Fattigdomen och klyftorna har inte minskat för den sakens skull.
I Etiopien, som förra året redovisade världens högsta BNP-tillväxt, svälter just nu minst tio miljoner i torkan, medan diktaturen fortsätter att sälja- och arrendera ut stora områden odlingsmark till utländska bolag och regeringar för exportjordbruk och markexploatering.
Medan industrins andel av Afrikas samlade BNP har fallit finns här exempel på en viss industrialisering, grundad i utnyttjandet av arbetare till extremt låga löner.

Den så kallade framgångssagan i Etiopien är symptomatisk för kapitalismens nuvarande expansion i Afrika: återigen handlar det om rovdrift på människor och natur som låser fast ekonomierna i underutveckling.
Den senaste feberaktiga kapplöpningen om Afrika har skärpt de interna sociala motsättningarna, med en allt större andel av befolkningarna bortträngda från sina gamla jordbruksmarker, koncentrerade i städer, samtidigt som de uppenbara vinsterna av kontinentens enorma rikedomar ses föras bort till  stormakternas huvudstäder och slås upp stort i de lokala eliternas extravagans.

I Kamerun har lärare gått ut i strejk för att få ut sina löner.

I Kamerun har lärare gått ut i strejk för att få ut sina löner.


I Kamerun utbröt
nyligen massprotester efter att en video av hur en kvinna i födslovåndor, som hade nekats inträde på BB för att hon saknade de 200 dollar (cirka 1 650 kronor) som krävdes, förblödde efter att man med hjälp av ett rakblad hade försökt utföra ett kejsarsnitt på gatan utanför.
Demonstranterna påpekade att 200 dollar bara är hälften av vad president Biyas (vid makten sen 1984) dotter spenderar på en av sina två dagliga taxiresor mellan sitt hem i Beverley Hills, USA, och sitt universitet.
Det här är bara ett av otaliga exempel på hur de explosiva spänningarna bryter fram till ytan i land efter land.
I Kamerun har lärarna strejkat för att få ut sina löner.

Angolas president dos Santos privata förmögenhet uppskattas till 20 miljarder dollar (nära 165 miljarder kronor), samtidigt som landets arbetare lever under svåra omständigheter.

Angolas president dos Santos privata förmögenhet uppskattas till 20 miljarder dollar (nära 165 miljarder kronor), samtidigt som landets arbetare lever under svåra omständigheter.

Gambia skakas just nu av gatuprotester mot den bisarre diktatorn Jammehs fortsatta styre.
I den första vågen av protester i mitten av april greps 37 demonstranter, inklusive ledare för oppositionspartiet UDP. Partiets ungdomsledare Solo Sandeng torterades till döds, flera andra är varken bekräftade döda eller levande, övriga hålls fortfarande fängslade.
I Sudan har studenter som har gått ut i massprotester mot utförsäljningen av Khartoums anrika universitet också mötts av repression och gripanden.
I Angola dömdes sjutton unga aktivister i mars till mellan två och åtta och ett halvt år i fängelse för ”förberedelse till uppror” efter att ha deltagit i en studiecirkel om en bok i icke-våldsmotstånd. Här uppskattas den ”marxist-leninistiske” president dos Santos privata förmögenhet till 20 miljarder dollar (nära 165 miljarder kronor) medan den nyligen passerade oljeruschen har gått de två tredjedelar av befolkningen som lever i fattigdom totalt förbi.
Regimens hårda repression har hittills överväldigande hållit spänningarna i Angola under ytan, men ett tecken på oron är att dos Santos, vid makten sedan 1979, lovat att lämna ”den aktiva politiken” 2018.

I flera andra länder har frågan om ytterligare mandatperioder för sittande presidenter framkallat politiska kriser.
I Burkina Faso gick rörelsen 2014 så långt som en politisk revolution som avsatte den hatade Compaoré efter 27 år vid makten.
I Kongo-Brazzaville lyckades president Sassou Nguesso förra året få grundlagen ändrad och kunde därmed återigen ställa upp med en säker kandidatur i valet som hölls i mars i år, men det följdes av protester.
I Gabon har president Bongo, vars familj och parti varit vid makten i 50 år, deklarerat sin ambition att bli omvald i årets val.
I Kongo-Kinshasa gör frågan om ett omval av president Kabila i år att hotet om en upptrappning av konflikter hänger i luften. I Rwanda lägger imperialisternas älsklingspresident Kagame upp liknande planer.
Grannlandet Burundi har det senaste året varit låst i ett lågintensivt inbördeskrig efter att massprotesterna mot president Nkurunzizas tredje mandatperiod inte kunde övervinna den brutala repressionen de möttes av. En kvarts miljon människor har tvingats på flykt.

Det finns en risk för en upptrappad konflikt i Kongo-Kinshasa angående frågan om ett omval av president Kabila.

Det finns en risk för en upptrappad konflikt i Kongo-Kinshasa angående frågan om ett omval av president Kabila.

Dödläget i Burundi är en av många varningar om det akuta behovet av att Afrikas arbetare och fattiga formerar sig i självständiga, kämpande partier som kan ena det stora missnöjet till massrörelser som kan sätta stopp för plundringen av kontinenten.
De presidenter som nu försöker klamra sig fast vid statsmakten gör så för att den är deras källa till obscena privata rikedomar.
Trots att dessa regimer har rötter i både väst- och östlägren under det kalla kriget stod ingen av dem någonsin för genuin socialism, och idag kan det inte råda några tvivel om att de alla representerar den kapitalistiska eliten som har dragit slutsatsen att plundring av statskassan är deras enda väg uppåt på en kontinent som tilldelades bytesrollen redan vid kapitalismens ankomst.

Under kampen på 1950-, 60-, 70- och 80-talet vilseleddes de ungas och arbetarnas instinktiva förståelse för att verklig befrielse från kolonialismens grepp också skulle kräva ett uppbrott med kapitalismen av nationalistledarna med hjälp av den stalinistiska tvåstadieteorin (i olika formuleringar från gerillaism till ”afrikansk socialism”). Befrielsekampens enorma offer resulterade därmed i mycket lite för den överväldigande majoriteten av befolkningen.
Då masskampen på 1990-talet, i spåren av nyliberalismens härjningar, tog vid igen i flera länder – till exempel i Zambia, Zimbabwe, Nigeria, Kamerun och Sydafrika – missleddes styrkan hos arbetarklassen återigen i avsaknad av självständiga, revolutionära partier som på grundval av tydliga socialistiska program och perspektiv hade kunnat krossa kapitalismen och bryta imperialismens grepp.
På grundval av det nästan permanenta ekonomiska kristillståndet råder det ingen tvekan om att kapitalismens extrema sociala och politiska kriser i Afrika kommer att kunna leda till nya revolutionära rörelser.
För att inte ytterligare en generation ska slås blodig i lönlösa, splittrade strider eller krossas i brutal reaktion och socialt sönderfall, krävs att arbetet för att bygga och förankra verkligt socialistiska demokratiska partier och kämpande folkliga rörelser som alternativ till både de korrupta regimerna och de hopplösa oppositionspartierna som själva saknar egentliga alternativ till imperialismens utsugning.

Bara på socialistisk grundval kan Afrika verkligen resa sig. Genom gemensamt ägande av Afrikas massiva naturresurser och demokratisk kontroll av arbetare, brukare och lokalsamhällen över hur de används skulle verkliga språng kunna tas i att utveckla industri, utbildning, hälsovård och infrastruktur och klimathotet kunna tacklas.
Trots att arbetarklassen i de flesta afrikanska länder fortfarande är en minoritet av befolkningen – i till exempel Etiopien är 80 procent självförsörjande bönder – har den en avgörande roll i kampen för att befria Afrika från kapitalism och imperialism.

Publicerad 18 maj 2016 av Liv Shange Moyo, RS Luleå
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s