Lärdomar av Luleås skolkamp

Ett läsår fyllt av kamp har just avslutats i Luleås skolor och förskolor – protester i större skala än på många år har riktats mot ‘Framtidens Skola’, stordriftsplanen som innefattar nedläggning av ett stort antal skolor och förskolor. Kommunledningen har pressats till vissa eftergifter, men planen i stort ligger ändå fast och börjar nu verkställas i stor hast. Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv har gett allt i att delta i, stödja och följa protesterna. Men vilka är kampens lärdomar? Och hur ska den fortsätta efter sommaren?

Sommarlovet har just tagit vid efter ett läsår som präglades av protester från föräldrar, elever och lärare mot kommunledningens stordriftsplan ‘Framtidens Skola’ – de största protesterna i någon fråga i Luleå på över tio år, och dessutom sammanhållna över lång tid och ett stort antal områden.. Två karnevalståg med omkring ett tusen deltagare var, flera mindre protester, hundratals på protestmöten, ett oräkneligt antal insändare och febril aktivitet på sociala media samt inte minst de 8 046 namnunderskrifter som samlats in för en folkomröstning om hur skola och förskola ska utvecklas – sammantaget ”en ny folkrörelse” som borde få vilken politiker som helst att tänka om.

Ändå pressar de styrande Socialdemokraterna på med verkställandet av omstruktureringen. Första steget är att bomma igen Svartöstadsskolan, efter 115 år av oavbruten skolverksamhet. Nedläggning av ytterligare sex skolor och sju förskolor ska sedan följa. Den nya standardstorleken ska bli 500 barn per skola, sex-åtta avdelningar per förskola.

Redan när ’Framtidens skola’ presenterades i september var det uppenbart att ”utredningens” resultat var förbeställt av den politiska och administrativa ledningsklicken i Luleå kommun.. På nio ”medborgarmöten” presenterade Barn- och Utbildningsnämndens ledande politiker och deras förvaltningschefer hur kommunen skulle skapa ”framtidens skola” på ”lite färre, lite större” enheter. Förtäckt bakom en förlamande mängd floskler stod det verkliga syftet snabbt klart:

Stordrift ska ge kommunen möjlighet att hantera den stora brist på pedagoger som hela landet står inför – på stora enheter kan arbetskraftens varje timme och minut utnyttjas maximalt. T ex kan det konstant vara fulltaliga barngrupper på förskolorna, från tidigaste morgon till stängningsdags, bara det finns tillräckligt många barn att flytta om under dagen, så slipper kommunen ”slösa bort” en förskollärartjänst på en grupp som kanske bara är halvfull vissa delar av dagen. I skolan kan lärarna åtnjuta ”kollegial samverkan” genom att flexa mellan olika klasser eller grupper, och täcka upp för varandra istället för att ta in vikarier. Just-In-Time-pedagogik! Tänk så smidigt att laga mat åt flera tusen barn i ett kök! Och hur mycket mer effektivt blir det inte när alla förskolebarnen skyfflar ned födan tillsammans i en stor matsal, istället för att sitta inne på avdelningarna? Nya möjligheter öppnar sig för städning, vaktmästeri och underhåll. Kanske kan även bygget av nya skolor ge trevliga spin-offs för kommunledningens nätverkande med kontakter i bygg- och fastighetsvärlden.

Sett ur de höga politikerna och chefernas kalkyl är ‘Framtidens Skola’ en utomordentligt förträfflig uträkning. Men den har missat en avgörande faktor i skola och förskola: barnen. Även människorna som levererar arbetskraften har glömts bort – skol- och förskolepersonalen som redan idag rapporterar stressnivåer högt över snitten bland kommunens anställda. Och så den lilla detaljen att övertyga allmänheten om planens förträfflighet.

Det fanns inget alternativ – tänk bara, en skola utan riktiga lärare!  Oavsett hur många felaktiga uppgifter skolkämparna pekat på har de styrande politikerna fortsatt att känna sig ”trygga” med tjänstemännens underlag. Skolchef och projektledare känner sig ”trygga” med rektorernas expertis. Rektorerna känner sig ”trygga” med att pedagogerna hittar på något för att göra det bästa av situationen.

Politikernas envisa upprepande av utantill-svar på alla frågor är grundad i den marknadsfundamentalism som alla etablerade partier tagit till sig. Stordrift i skola och förskola handlar om att marknadsanpassa verksamheten. Även om den inte i nuläget är vinstdrivande ska den formas som om så var fallet. Produktiviteten måste höjas, svinnet bort!

Inom pedagogiken har den australiensiske utbildningspsykologen John Hattie blivit ikonen för den här strömningen. Samtidigt som Hattie baserar sig på jämförelser mellan tiotusentals studier gjorda av andra forskare, betraktar han utbildning ur ett mikroperspektiv, och slår fast att det avgörande för utbildningens kvalitet – som går att mäta och utvärdera – är vad som händer mellan den enskilda läraren och den enskilda eleven. Allt ett barn behöver är en bra lärare. Skolans plats i samhället, och vilket samhälle den är del av, del av tolkas av Hatties anhängare som utan betydelse.

Denna skenbart opolitiska modell tillåter makthavarna att avleda fokus från förutsättningarna för lärande som skapas av det samhälle de själva administrerar, samtidigt som de kan styra och ställa med just dessa förutsättningar utan att ta ansvar för hur de påverkar människorna som verkar i skolan. Samhället kan få slitas isär av klyftor mellan rika och fattiga, stad och land, infödda och invandrade. Skolan kan vara offentlig, privat, stor, något mindre. Uppnås inte önskat resultat i skolan, trots allt, tillhandahåller Hatties teori ett bekvämt utpekande av de skyldiga: läraren var inte tillräckligt motiverad, tydlig eller krävande, eller så var det eleven, eller båda. Oavsett går makthavarna fria.

Alltså kan underlaget för ‘Framtidens Skola’ förtröstansfullt påstå att det inte spelar någon roll om en skola är ”liten” eller ”stor”, så länge den har anställt ”kompetenta och behöriga vuxna”. Orsakerna till lärarbristen, och vad som kan göras åt den, finns inte med på kartan. Istället är den en given, opolitisk, konstant som ska hanteras. Huruvida produktivitet och effektivitet överhuvudtaget hör hemma i omsorg och lärande är en otänkbar frågeställning. Hur mycket av kommunens och samhällets resurser som tillkommer skola och förskola är ytterligare icke-frågor – svaren har ju redan getts i form av budgetförhandlingar, utgiftstak och den självklara rådande ordningen.

På den här grundvalen lanserar kommun efter kommun nedläggnings- och centraliseringsplaner för skola och förskola, rättfärdigade med till förväxling lik retorik. Från Vimmerby till Lycksele, Umeå till Pajala, Lilla Edet till Kiruna och Luleå vill kommunpolitiker stänga ned skolor. Det är inte en slump att de låter som om de varit på en och samma kurs i att leverera goddag-yxskaft-svar på alla frågor.

Att centraliseringen är en svepande trend betyder inte  att den är en oundviklig nödvändighet. Visst är det viktigt att hålla en hög standard på verksamheten, men det måste balanseras med att upprätthålla livskraftiga samhällen med rimliga avstånd till service och jobb – alltså precis vad som inte görs idag, när centraliseringsivern gått så långt att hela stadsdelar hotar att bli segregerade sovstäder och regioner avfolkas så att det framstår som ohållbart att ens ha bofasta hushåll där.

Den officiella ”nödvändigheten” är en artificiell produkt av det fyrkantiga lönsamhetstänk som dominerar politiken, och de självdestruktiva och splittrande mönster som kapitalism och nyliberalism skapar i samhället – t ex att alldeles för få utbildar sig till, och stannar kvar som, lärare för att så många andra yrken har högre lön, högre status och bättre arbetsvillkor.

Insikten om att samhällets resurser mer än väl räcker till för att hålla hela landet och varje stad levande i alla delar med service som är både nära och bra hotar hela grundvalen för systemet de etablerade partierna representerar. I förlängningen skulle ett samhälle som byggs upp kring barn och vuxnas behov behöva omfördela sina avgörande resurser från privat till gemensamt ägande, och demokratiskt bestämma hur de används – det socialistiska alternativ som Rättvisepartiet Socialisterna (RS) står för. Varje människa kan se att det inte finns någon anledning att acceptera försämringar när det finns så enorma resurser till att förändra till det bättre – utom de styrande som noga vaktar på att just det här inte ens ska kunna anas.

Därför är maktpolitikerna fastlåsta vid ‘Framtidens skola’. Att ge efter för idén att barnens, människornas och lokalsamhällenas behov ska vara vägledande i politiken skulle vara ett farligt avsteg från den enda vägen under den rådande kapitalismen, som i sin kris är alltmer intolerant mot välfärd och reformer – lönsamhetstänk ska råda över allt. Det är dessutom av stor vikt för dem att inte erkänna att deras officiella makt faktiskt kan omintetgöras av den makt som låtit sig anas under skolkampen i Luleå – makten hos många människor på fötter tillsammans.

Därav de djupt anti-demokratiska dragen i genomdrivandet av ’Framtidens skola’. Just för att makthavarna inser att de inte bara har de närmast berörda emot sig, utan också hela massan av befolkningen – om de bara hinner nås av insikten om vad som egentligen håller på att hända – är de inställda på att ångvälta igenom omstruktureringen. med bara det allra nödvändigaste av demokratins formalia. Att följa lagstadgad procedur blir viktigt – ta upp till ‘beredning’ i varje beslutsinstans, utan att för den skull ta in vad ärendet egentligen handlar om. Att deklarera avsikterna för skola och förskola inför föregående val hade däremot varit mycket olämpligt. Som BUN:s ordförande Carina Sammeli (S) säger, ska man riva bort ett plåster (ett nödvändigt ont, för vårt eget bästa) är det bäst att göra det fort.

Därav också de många ansträngningarna att avfärda, förminska och förvränga protesterna och deras motiv. Kritiken mot ’Framtidens skola’ – alla protester på skolgårdar, gator och torg och i media, plus den absolut överväldigande delen av de nära 800 skriftliga remissvar som skickades in – avfärdades direkt av kommunledningen som ”rädsla för förändring”. Efter att flera hundra ifrågasättande föräldrar och andra upprörda dykt upp på de första ‘medborgarmötena” förklarade t ex kommunalrådet Yvonne Stålnacke (S) att om sådan här ”rädsla” fått råda skulle samhället vara kvar i de gamla onda dagarna av utedass och vägglöss.

När protesterna ändå växte skapades en myt inom Som att motståndet mot ’Framtidens skola’ drevs av inskränkt klassförakt och snobberi. De ”gentrifierade” Svartöstadsborna vill inte beblanda sig med de ”utsatta” Örnäsborna, heter det. Med påståendet om att ‘Framtidens skola’ är en reform som ska utjämna klasskillnader inom kommunen har S inte bara återupptäckt denna nobla, länge bortglömda, ambition, utan också revolutionera förståelsen av hur den kan uppnås. Glöm solidarisk bostadspolitik, arbete åt alla och annan gammal barlast – allt som i själva verket krävs är att flytta runt lite barn i åldrarna sex-tolv år!

Svartöstaden är en gammal arbetarstadsdel där det fortfarande bor många låginkomsttagare. Tack vare att kommunen drivit igenom en utförsäljning av Lulebos lägenheter i området, trots protester, domineras det av bostadsrätter. Men med undantag av ett stråk nybyggda ”lyxvillor” på nya området Svartöbrinken är medelinkomsten inte så mycket högre än på Örnäset, ett av Luleås största och fattigaste arbetarområden. Oavsett förvränger den här linjen totalt de argument –  mot stordrift som enda alternativ, mot segregering och för samhällsservice i varje bostadsområde – som Svartöstadsborna m fl för fram.

Skolkämparnas protester handlar inte om rädsla utan om kravet att förändring ska ske till det bättre. I början av protesterna hoppades många att det skulle räcka att vädja till politikernas sunda förnuft genom att peka på de många felen och orimligheterna i deras plan. Det visade sig dock snart att Planen inte kunde vara fel oavsett hur många fel den innehöll. (Det är först efter nio månaders oavbrutna protester som barn- och utbildningsnämndens ordförande Carina Sammeli (S) tillstått att man möjligen kan ha misslyckats med att ”kommunicera” den.)

Från tidigare proteströrelser hade vi som är aktiva i RS med oss insikten att det sällan räcker att vinna argumenten-  Vi tog tidigt initiativ till att samla så många som möjligt för att diskutera hur vi skulle kunna påverka. Ur detta kom bildandet av Samordningsgruppen som varit helt avgörande för protesterna. De ständigt pågående diskussionerna, i Samordningsgruppen och det otal mindre arbetsgrupper som bildats, har varit nyckeln till att genomskåda Framtidens skola och utveckla förståelsen av hur kampen kan föras vidare. Tillsammans med praktiska exempel, som den första ”skolkramen”’ – då barn och föräldrar omringade Svartöstadsskolan i en beskyddande kramkedja – kunde både tidigare och nya erfarenheter visa att det var enade, utåtriktade, kampinriktade aktioner – beväpnade med fakta, forskning och sakliga argument – som kunde samla och engagera många, och gjuta in mod och hopp inte bara hos de direkt drabbade men även hos luleborna i stort.

Den här lärdomen har behövt förstärkas gång på gång under de månader kampen pågått. Nya argument och vinklingar från kommunens sida har hela tiden krävt att vi varit på tå för att bemöta med korrekta fakta, och nå ut med dem. Modlöshet i konfrontationen med en motståndare totalt oemottaglig för fakta och argumentation har behövt vädras och bemötas. Återigen har vi från RS kunnat bidra med erfarenheterna av tidigare kamp, och förståelsen av vad det egentligen är vi har emot oss, genom styrkan av vårt socialistiska program, som faktiskt är det koncentrerade ”minnet” av århundraden av kamp över hela världen. Vi har ofta fått påminna om att ingen kan garantera att vi kommer vinna om vi kämpar, men att om vi inte kämpar är det garanterat att vi förlorar.

Under månadernas lopp har också många av de aktiva och de mer passivt stödjande alltmer börjat sätta ’Framtidens skola’ i sitt sammanhang. Steget har inte varit långt att koppla ihop omstruktureringen av skolan med utförsäljningen av allmännyttan i Lulebo, det diktatoriska försöket att flytta Återvinningscentralen från Kronan till Lövskatan och kommunalrådens ständiga beredvillighet att klippa band på näringslivstillställningar från Bromma till Austin samtidigt som de aldrig har tid med oroliga medborgare. De fundamentala motsättningarna som speglas i ’Framtidens skola’ har blivit mer och mer tydliga, och de politiska slutsatserna kommer att växa fram och ge avtryck under lång tid framöver.

Stödet har vuxit tillsammans med skolkämparnas sammanhållning och insikten om behovet av masskamp vid varje kraftsamling. Till exempel blev blev det första karnevalståget 28 november en avgörande milstolpe i protesterna. Många som aldrig gått i ett demonstrationståg förut kände kraften och enigheten hos alla som var samlade. Den första eftergiften från kommunens sida kom strax därpå – högstadierna på Hertsö- och Kråkbergsskolan räddades genom att högstadiet ”undandrogs utredningen”.

Den andra stora karnevalen den 19 mars, och flera mindre aktioner, som exempelvis ”skolkramen” på Kläppenskolan, överlämnandet av ”barnens remissvar”, bussaktionerna Vitådalen-Råneskolan och Svartöstadsskolan-Örnässkolan, och skolstrejken den 26 maj har visat på samma kraft. Inför varje aktion har det varit en utmaning att förankra och mobilisera för den hos vårt folk. Ständiga diskussioner och möten av de aktiva i arbetsgrupperna har behövts för att möta den. Inför t ex skolstrejken stod det klart att aktionen först inte hade förankrats tillräckligt bland föräldrar och barn i Svartöstadsskolan. Det löstes med en veckas uppskjutning och intensivt arbete för att nå ut och motivera behovet av att fortsätta göra allt för att stå upp för vad vi ser är rätt – uppslutningen på strejken blev så gott som total. Metoder som dörrknackning, att ringa runt, dela ut flygblad och samla underskrifter har visat sig vara oumbärliga.

Det var under hård press som S gav med sig och drog tillbaka nedläggningen av byskolorna i Vitå och Klöverträsk – den hittills andra eftergiften i skolfrågan. I övrigt är ’Framtidens skola’ intakt.

Men kampen är inte över. Nästa steg är att hålla uppe trycket för att se till att frågan får avgöras i en folkomröstning. Med en stark kampanj från skolkämparnas sida blir det mycket svårare för S-ledningen att att stoppa folkomröstningen, och kommer den väl till stånd är utgången ganska given. Det är med andra ord mycket möjligt att ’Framtidens skola’ kommer att vara upphävt som beslut inom ett år. Att det styrande S ändå har valt, sju veckor efter att beslutet vunnit laga kraft, att omedelbart verkställa stängningen av Svartöstadsskolan är ett hisnande mått på cynism och maktfullkomlighet.

Brådskan i det här osäkra läget talar mot allt förnuft, förutom att den går stick i stäv med den image av god framförhållning och långsiktighet som ‘Framtidens skola’ – en tio-års-plan – marknadsförts under. Bara nedläggningen är naturligtvis en stor påfrestning för barn, personal och föräldrar. Om sen beslutet upphävs kommer personalen att vara splittrad över olika skolor, kanske t o m olika kommuner, liksom barnen vars föräldrar i flera fall sökt till andra skolor, många i ren avsky mot kommunens förfarande. Själva skolfastigheten hotas också, då kommunen verkar vilja göra sig av med den så snart som möjligt, och lekutrustningen – Svartöstadens enda lekplats – vill kommunen montera ned.

Det finns ingen rationell förklaring till vidhållandet av tidsplanen – Svartöstadsskolans lokaler är fullt fungerande, med behöriga pedagoger som gärna hade jobbat kvar, de nya skolvägarna har inte säkrats, stor osäkerhet råder om hur den sammanslagna verksamheten ska organiseras på Örnässkolan, ingen ny lokalkapacitet har tillförts – tvärtom har grunden knappt lagts för den planerade Tallkronanskolan och undervisning sker i baracker på Örnässkolan. Av större vikt är tydligen att försöka omintetgöra det faktum att Svartöstaden har varit och förblir navet för de samordnade protesterna mot ‘Framtidens skola.

Vid ett möte 22 juni med Samordningsgruppens representanter hade Sammeli dessutom mage att, med andra ord, begära att skolkämparna bara skulle ‘lägga av’ för att ”ge arbetsro” till ”alla som jobbar i skolan, barn och personal som det här är otroligt jobbigt för”.

Ansvaret för det svek som nu begås får Sammeli och S, med inofficiella stödpartier i framförallt Moderaterna och Landsbygdspartiet, dock finna sig i att bära själva, möjligen med någon avlastning av de förvaltningschefer som verkställer deras order utan att fråga sig om det, enligt den här tidsplanen, är förenligt med innehav av yrkesstolthet eller ryggrad.

Skolkampen har format början på en annan makt än makthavarnas, och den kommer att fälla en hård dom i sinom tid.

De 8 046 underskrifter som samlats in i rekordfart är ett bevis på det starka stöd skolkämparna har för att utveckla skola och förskola utifrån barnens behov, inte fyrkantiga fastlåsningar. Det kommer att kräva fortsatt kamp och att ta vara på de allt mer djupgående insikter som alla aktiva vunnit under protesternas gång – att det handlar om vilken sorts samhälle vi vill ha.

Liv Shange Moyo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s