Storregion

storregion

2018 vill regeringen börja att slå ihop Sveriges län och landsting till sex storregioner. Mer än halva Sveriges yta planeras att slå ihop till ett ”Norrlands län” med ett direktvalt parlament ansvarig för allt från sjukvård till kommunikationer och regional utveckling.

I den utredning som ligger till grund för förslaget framförs att det idag är problem med till exempel bristande resurser i glesbygd och regional ojämlikhet, till exempel i tillgången till högspecialiserad vård. Men dessa problem kommer bara att förstärkas av den nya uppdelningen.

Rättvisepartiet Socialisterna skriver i sitt yttrande angående förslaget, som lämnats in av partiet kommunfullmäktigeledamöter i Luleå, att ”Samhällsutvecklingen och även utredningens förslag måste ses i ett politiskt sammanhang, där nyliberala idéer dominerat diskussionen om regional utveckling under lång tid. Utgångspunkten för utredningen, i linje med den rådande politiska ordningen, är att ”marknaden” förväntas skapa tillväxt och ”därmed förutsättningar för likvärdig välfärd” om bara rätt förutsättningar ges.

Istället för att hela landet ska leva menas att de rätta förutsättningarna är stora ”regioner” där starka regioncentra på något oförklarligt sätt ska ge förutsättningar för stora omkringliggande glesbefolkade områden att utvecklas. Utan tvekan hoppas utredarna också att storregioner ska innebära ytterligare offentliga ”besparingar” genom att verksamheter centraliseras.

I praktiken är det en politik som innebär att staten övergivit försöken att kompensera för ”marknadens” oförmåga att utveckla hela samhället. Istället monteras all service, både offentlig och privat, ned utanför de tätbefolkade områdena, så att även om människor har försörjning så blir livet i övrigt så avlövat att många flyttar.

Det är i det sammanhanget utredningens förslag ska ses. Förslagen innebär en anpassning till den kapitalistiska utveckling där bara stora befolkningscentra är intressanta för stora företags investeringar, eftersom det oftast bara är där vinsten kan maximeras.”

Förslaget till ny regionsindelning kommer inte bromsa den utvecklingen utan tvärtom förstärka den. Med dagens regionindelning är de svårt för stat och landsting att helt överge vissa delar av landet. Med ett ”Stornorrland” kan avvecklingen påskyndas under skydd av ”fikonlövet” att det ”satsas” i Sundsvall, Umeå eller Luleå. Skapandet av större strukturer är också en förberedelse för en kommersialisering av välfärden, för att möjliggöra framtida privatiseringar. Redan idag lämnar enorma summor landstingen via bemanningsföretag, en företagsform som ända fram till 1990-talet var förbjuden.

I yttrandet skriver Rättvisepartiet Socialisterna också att ”Med för små resurser är det bäddat för att storregionen blir en arena för en kamp mellan de olika städernas etablissemang inom näringsliv och politik, enligt principen starkast vinner.

Den nya regionuppdelningen kan också försvåra för växande protester mot att staten och ”marknaden” överger stora delar av landet, som allt mer bara utnyttjas som en råvaruresurs. Ansvariga politiker flyttas ännu längre bort från människor som berörs av politkernas beslut.”

Redan 1848 kunde Karl Marx och Fredriech Engels i det Kommunistiska Manifestet konstatera att ”Bourgeoisin har underkastat landsbygden stadens herravälde.” och att kapitalismen ”har trängt samman befolkningen, centraliserat produktionsmedlen och koncentrerat egendomen på få händer. Den politiska centraliseringen var den nödvändiga följden härav.”

Förslaget till ny regionindelning är en naturlig följd av etablissemangets bugande för och avsaknad av alternativ till den kapitalistiska ”marknaden”. Utan tvekan har dagens struktur för staten och landstingen stora brister. Dessa handlar dock mest om bristen på inflytande och demokrati för dem som berörs, och kanske än mer den extremt otillräckliga tilldelningen av resurser för att upprätthålla en service som ligger i nivå med behoven. För att ändra det behövs framförallt en annan, socialistisk politik, inte en annan regional indelning.

En socialistiskt politik skulle bland annat innebära

  • Massiv utökning av landstingens och kommunernas resurser för välfärden, på bekostnad av storföretagens vinster.
  • Stopp för privatiseringar, återtagande välfärden i offentlig regi, samt förbud mot bemanningsföretagens rofferi av skattepengar.
  • Förstatligande av läkemedelsbolagen och deras supervinster
  • Statligt ansvar för att grundläggande service ska finnas i hela landet, och för att alla ska ha tillgång till högspecialiserad vård.
  • Gemensam ägo av naturresurserna för demokratisk kontroll och planering, efter behoven hos människor och miljö.
  • Planering av produktion av varor och tjänster efter behov, vilket skulle betyda en decentralisering av verksamheter, som både skulle ge arbete och service till alla, oberoende av var i landet en bor.

Jonas Brännberg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s