Franska valet ger ny EU-kris?

Visar 14697255_547530085441350_1198643059_o.jpgCecile Rimboud

Mindre än ett år efter Brexit-omröstningen väntar en ny ödessstund för EU-topparna. Inför det franska presidentvalet i april/maj och parlamentsvalet i juni är både ”socialistpartiet” och de traditionella borgerliga partierna i kris och det kan inte längre uteslutas att rasisten och EU-motståndaren Marine Le Pen väljs till president. Från vänster utmanar Jean-Luc Melenchon som blivit allt mer EU-kritisk, men vars brister fortfarande håller tillbaka möjligheterna till en större valframgång.

Som den först presidenten sedan andra världskriget beslutade i höstas ”Socialistpartiets” sittande president Francois Hollande att inte ställa upp för omval. Hans opinionsstöd var nere på rekordlåga fyra procent, efter att han sedan valet 2012 svängt från progressiva löften om jobbsatsningar och välfärd till privatiseringar och nedskärningar medan ekonomin fortsatt att krisa med över 3 miljoner arbetslösa. Avhoppet kom efter att opinionsundersökningar visat att han låg efter alla andra huvudkandidater inför presidentvalet.

Socialistpartiet har ännu inte haft sitt primärval där deras slutgilitga kandidat väljs men troligt är att det blir den förre premiäministern Manuel Valls. Chansen för en ny president från Socialistpartiet är minimal. Valls kan närmast liknas vid den nyliberala Tony Blair och är bland många enormt hatad efter att varit den som drivit igenom den nya arbetsmarknadslagen, mot vilken det pågick massiva demonstrationer och strejker under flera månader. Dessa protester möttes i sin tur av mycket brutal repression från den franska polisen och trenden mot allt mer inskränkningar av de demokratiska rättigheterna fortsätter: i december beslutade regeringen om att förlänga undantagstillståndet som införde efter terrordåden 2015 till att gälla ända till sommaren 2017 – det längsta undantagstillståndet sedan Algeriet-kriget på 1960-talet.

Som ett sätt att rädda ”Socialistpartiets” röster från att landa hos högern ställer den för detta ekonomiministern Emmanuel Macron upp som oberoende kandidat med tal om att vara ”arbetarnas kandidat”. Hans stöd för EU, avregleringar och att riva upp lagen om 35-timmars arbetsvecka för unga avslöjar dock honom bland många och stödet ligger fortfarande långt efter vad som verkar bli valets två huvudkandidater:  de konservativas Francois Fillon samt Nationella Frontens Marine Le Pen. Båda kandidaterna ligger på 25-30% stöd i opinionsundersökningar med Fillon i ledningen.

Efter den interna striden i nationella fronten där Marine Le Pens öppet antisemitiska och förintelse-förnekande pappa, Jean-Marie Le Pen sparkades ut ur partiet har Marine Le Pen försökt göra partiet acceptabelt för fler grupper. I sociala frågor använder Marine Le Pen vad som nästan kan kallas en vänsterretorik och försöker framställa sig som en försvarare av jobb, arbetare rättigheter och välfärd för ”franska arbetare”, vilket kombineras med islamafobisk hatpropaganda och krav på stopp för invandring och deportering av ”illegala invandrare”. Hon har även, vilket skapat protester i det egna partiet, backat från abortförbud och homofobi. Le Pens kanske största fördel är hur hennes EU-kritik passar in i stämningarna mot EU och mot hela det politiska etablissemanget. Hon vill precis som i England omförhandla Frankrikes villkor för EU-medlemskap och sedan organisera en folkomröstning om att lämna EU. Vissa undersökningar visar att Marine Le Pen nu har störst stöd bland arbetsklassväljare.

Den konservativa kandidaten Fillon är allt mer svår att skilja från Nationella Fronten med sina attacker på muslimer och invandring, krav på mer poliser och ”hårdare tag”. Ekonomisk är han dock en nyliberalist ut i fingerspetsarna med Margareth Thatcher som sin stora idol: han vill i princip skrota arbetsrättslagarna, sparka en halv miljon offentligt anställda, riva upp 35-timmarsveckan och avskaffa förmögenhetsskatten. Precis som Le Pen vill han ”normalisera” relationerna med Ryssland och samarbeta ”för att bekämpa IS” i Syrien.

Jean-Luc Melenchon är den enda vänsterkandidaten som kan utmana huvudkandidaterna. Med sin kritik mot TTIP, mot socialistpartiets anpassning till marknaden och de rika med till exempel attackerna på arbetsrätten, samt hans EU-kritik har stödet ökat på sistone, och han ligger på 13-14 procent i opinionsundersökningar. Tyvärr har dock Melenchon inga planer på att omvandla stödet till aktiva handlingar och bygget av ett nytt arbetarparti, som skulle kunna leda till en verklig organisering på gator, arbetsplatser, skolor etc mot högerpolitiken.

Det troligaste just nu är att inga andra kandidater kan utmana Fillon och Marine Le Pen i presidentvalets första omgång, som i så fall ställs mot varandra i en avgörande valmomgång. För vänsterväljare kommer det vara ett val mellan pest och kolera. Just nu tyder opinionsundersökningar på att Fillon klart skulle vinna ett sådant val, då Le Pens unkna nationalism och rasism ändå skulle göra att många lade en röst på ”det minst onda”. Även om det skulle bli så kommer troligen det följande parlamentsvalet ge Nationella fronten stora framgångar.

Med tanke på det enorma hatet med etablissemanget och deras totala misslyckande att visa någon väg ur krisen kan det dock inte uteslutas att Le Pen vinner. Trumps valseger visar på hur långt hatet mot alla etablerade nått. Enda alternativet för att verkligen bekämpa dessa högerpopulister är mobilisera kring ett socialistiskt program som genom att bryta med kapitalismen kan lösa de sociala problem som franska arbetare och medelklass står inför.

Jonas Brännberg

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s