“Den billigaste vården är den vi inte ger”

Efter nästan 40 år och ett helt yrkesliv inom psykiatrin pensionerade sig arbetsterapeuten Maria Linna tidigare i år. Hon berättar om en vård som förändrats dramatiskt. Nya mediciner, psykiatrins delvisa övergång till kommunerna och stor neddragning av de personella resurserna är några av de saker som Maria vittnar om.

Maria Linna började jobba inom psykiatrin i Norrbotten i början av 80-talet

– Det är enorm skillnad idag mot för vad vi hade och jobba med då. Då hade vi inom de tre distrikten i Norrbotten både mottagningar, öppenvård och vårdavdelningar. Dessutom fanns länsavdelningar för psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. Idag finns bara mottagningar kvar inom distrikten. Mycket av ansvaret har också tippat över till kommunerna, som från början inte hade någon kompetens om psykiatri. Det har blivit bättre men det är fortfarande inte bra.

Hur såg psykiatrin ut när du började jobba?

– Jag började jobba på den psykiatriska dagverksamheten i Piteå i början av 80-talet. Vi skulle arbeta med att överbrygga glappet för de som varit på Furunäsets sjukhus (ett “mentalsjukhus”) och skulle skrivas i sin hemkommun istället. För många blev det en katastrof, de hade hela sitt liv på Furunäset, för att sedan kastas ut utan stöd. Den genomsnittliga vårdtiden på Furunäsets för våra patienter var 22 år!

Hur såg det ut med resurser på den tiden?

– Vi hade jättebra resurser. Till dagverksamheten har vi två skötare, en arbetsterapeut, sjuksköterska, kurator och dessutom en läkare knuten till oss en gång i veckan. Trots att detta var en dagverksamhet kunde vi  göra hembesök, hålla bra kontakt med institutioner etc. På Furunäset fanns en stor traditionell arbetsterapi med verkstäder.

Hur blev det sen när kommunen skulle hjälpa dessa grupper med stora vårdbehov?

– I kommunen fanns inte kompetensen att bemöta dessa. Än idag handlar det mycket om att “städa och laga mat”. Men det är inte bara i kommunerna som det fortfarande finns bristande kunskap om psykisk ohälsa. Bilden av “galna människor” finns fortfarande delvis kvar.

– Även i kommunerna har det skett neddragningar. I till exempel Luleå kommun har det skett en centralisering. Förr fanns flera kommunala dagverksamheter, olika sorters gruppboenden. Idag är det en dagverksamhet som gäller. Där blandar de diagnoser hipp som happ, vilket inte alltid är så lyckat. Olika personer kräver olika bemötanden, förhållningssätt. Det är också så att de svårast sjuka får stå tillbaka när “nya” diagnoser ska behandlas typ ADHD, Asperger.

– Det finns så mycket kunskap och erfarenhet vad olika patienter behöver för ett bra liv, tex de nationella riktlinjerna för psykosvård. Men man sig inte om dem utan gör istället som man alltid gjort, till exempel blandar grupper med olika diagnos.

Beror det på att det inte finns resurser att genomföra riktlinjerna?

– Absolut spelar det roll. Ett exempel är uppsökande verksamhet som det inte finns resurser till. Istället för att patienter “bokar tid” så borde man jobba mycket mer “på fältet”. Man borde också jobba med de funktionsnedsättningar som dessa människor har, istället för bara psykoterapi. Psykoterapi väger så tungt – fortfarande bokas samtal med patienter var 14:e dag och kommer patienten inte så kastas den ut. Men ofta handlar det om att personen inte fixar att komma på planerade besök! Man måste arbeta annorlunda. Dessa kognitiva funktionsnedsättningar slår jättehårt på individen. Det som en del tror är att “inte vilja” kan ofta vara att inte kunna.

Efter att jobbat som utbildare på vårdhögskolan i början av 90-talet började Maria jobba i närpsykiatrin i Luleå i slutet av 90-talet, även om hon med mycket utbildning och handledning.

– När vi öppnade vår verksamhet i “gröna huset” hade vi fortfarande en vårdavdelning, som kallades mellanvård – ett mellansteg mellan gruppboende och akutpsykiatrin på Sunderby sjukhus. Men den avdelningen försvann när det skulle skäras ned.

– Den sortens mellanvård fattas idag. Det är inte alltid som det krävs akutpsykiatri, och dessutom måste man vara riktigt dålig för att få plats där. Med mellanvårdsplatserna kunde man “mota Olle i grind” vid till exempel begynnande depression. Det klart det fanns fina argument för varför man la ned om “värdighet” osv men vad det handlar om är att “den billigaste vården är den vi inte ger”.

– Med dagens situation är det svårt att se hur man ska klara de svårast sjuka i öppenvård? Kommunen jobbar som hemtjänst med typ 10-30 min per patient. Personalen får inte ens tid att förflytta sig mellan patienter. Hur ska du kunna jobba med kvalificerad psykiatri då? Jag är full av beundran för personalen som gör ett fantastisk jobb trots begränsade resurser och begränsat stöd. Men det är inte så lätt att jobba psykopedagogiskt när en bara kanske har 30 minuter med personen.

– Istället ses mediciner som allena saliggörande. Visst, mediciner är i många fall absolut nödvändiga för att personer ska överleva. Men hur hanteras medicinerna – skrivs de ut rutinmässigt? Görs uppföljningar? Tas de hänsyn till biverkningar?

Vad anser du är det viktigaste för att rusta upp psykiatrin?

– Att det behövs mer resurser är ofrånkomligt, idag brister det mest för de svårast sjuka och det är helt oacceptabelt. Sen behöver psykiatrin jobba mer psykopedagogisk, hantera människors funktionsnedsättningar utifrån sin sjukdom. Psykoterapi passar inte alla!

En annan viktig fråga är att det finns träffpunkter. Många med psykiskt ohälsa är ensamma och det försämrar ens hälsa ytterligare. Samarbetet för stötta måste också förbättras, till exempel mellan kommun och landstinget/region. Man behöver vara mycket mer strukturerat än idag men vill ingen ta ansvar för det kostar pengar.

Det har ju kommit flera larmrapporter om ökande psykisk ohälsa bland unga, och numera är psykiska sjukdomar den vanligaste sjukdomsorsaken som leder till sjukskrivning. Hur mycket beror psykisk ohälsa på samhället?

– Ganska mycket skulle jag säga. Mycket har förändrats i samhället. Det är ett otroligt hårt klimat bland unga. De krav som ställs är hårda med att lyckas med studier, jobb etc, samtidigt som man kanske inte får något jobb och bor hos sina föräldrar. Sen tror jag också att det handlar om värderingar – vad är det att vara “lyckad” Idag? Det ställs helt orimliga krav, helst ska man vara med och vinna idol!

 

Jonas Brännberg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s