Sydafrika: politiska systemets förruttnelse accelererar inför ANC-kongress

 Med ett par månader kvar tills regeringspartiet ANCs kongress i december accelererar nu de nedbrytande fraktionsstrider som sedan länge söndrat den före detta befrielserörelsen. Jacob Zuma, landets korruptionsbesudlade president, ska avgå som partipresident vid kongressen, men ingen av partiets kandidater till posten kan räkna med seger. Och oavsett vilken fraktion som vinner, hotar segern att utlösa en djup kris i partiet; kanske till och med klyva det i tu. Samtidigt som ANC skyltar med sin snabbt tilltagande oförmåga att fungera som kapitalismens politiska förvaltare, saknar den härskande klassen ett självklart alternativ. ANCs kris är bara det mest vulgära uttrycket för hela den demokratiska kapitalistiska ordningens kris. Samtidigt, långt från ANCs palatsintriger, bygger och testar arbetarklassen sin styrka i nya strider på arbetsplatser och i bostadsområden.

Stympat Cosatu strejkfloppar

Ett tydligt tecken i tiden kunde beskådas onsdag den 27 september, då fackföreningsfederationen Cosatu utlyst en ”generalstrejk” med ”korruption” och ”statskapning” (läs ”Zuma”) som främsta måltavlor. Demonstrationer anordnades i 13 städer. Cosatu, som för bara några år sen kunde räkna med att samla tiotusentals i varje stad, lyckades nu bara dra omkring 2000 personer i demonstrationståget i Johannesburg – samma antal som den CWI-initierade kampanjen #OutsourcingMustFall samlat i en lokal demonstration mot kommunens jobbslakt. Detta i en välsponsrad samling för alla federationens medlemmar i den befolkningstätaste och urbaniserade provinsen Gauteng, kallad av landets största och rikaste fackliga organisation.

Floppen för Cosatus strejk, en så kallad sektion-77-strejk på ”socioekonomiska” frågor, avslöjade hur illa tilltygad federationen blivit de senaste årens sönderfall. Det är årtionden av självskadebeteende som resulterat i Cosatus nya, stympade, jag; med botten i alliansen med ANC, ett parti som trots stolt kamphistoria har som syfte att försvara kapitalismen.

Efter att Cosatuledningen urholkat sitt förtroende under lång tid, och sugits upp inom ANC-administrationen med dess tjänster och gentjänster, blev sveket mot de strejkande gruvarbetarna i Marikana 2012 ett dödligt slag mot federationen. Gruvarbetare i det Cosatu-lierade gruvfacket NUM gick i ”vild” strejk, organiserade i strejkkommittéer när fackledningen vägrade ta upp deras krav, utsattes för brutal repression inklusive polismassakern som dödade 34 arbetare. Cosatu-ledningen fördömde strejken och hyllade polisens insats. När metallfacket NUMSA opponerade sig och började kampanja för att bryta med ANC drevs de ut ur federationen, och de följdes av fler fack som tidigare i år bildade en ny federation, SASFU.

Instängda i ANCs kvävande fraktionsstrider har Cosatu-ledningen till slut vänt sig ifrån Zuma och kräver hans avgång, bara för att använda sina kvarvarande medlemmar för att driva en annan högerpolitikers kampanj. Strejken i förra veckan ses allmänt som ett led i kampanjen för Cyril Ramaphosa, som utmanar Zuma-klickens kandidat Nkosazana Dlamini Zuma (hon råkar vara Jacob Zumas ex-fru). Ramaphosa är den före detta fackliga kämpen som blev BEE-miljardär och medkonspiratör i Marikanamassakern. Nu är han ANCs och landets vicepresident, och de gamla storföretagens favorit. ”Vi är redo för Ramaphosa” sjöng de strejkande i Cosatus marscher.

SACP hotar gå till val mot ANC

Även SACP har slutit upp bakom Ramaphosa. SACP-ledare stod i första ledet under Cosatu-strejken med frätande skarp kritik mot Zuma och ANC; till exempel fördömdes Zuma som det främsta ”elit-rovdjuret”. I maj uppmanade SACP Zuma att avgå, och vid SACPs kongress i juli beslöt partiet att ställa upp i val på egen hand (SACP har aldrig gjort detta utan deltar i ANC – t ex har SACP 17 ANC-parlamentsledamöter och flera ministerposter). Inför strejken sa även Cosatu-ledningen att ”nu är tiden inne att återta det valmandat vi gav till ANC”.

Redan för tio år sen röstade SACP igenom en resolution om att utmana ANC. Då, mitt i Zumas kampanj för att nå toppen, ”tappades den bort” i vad partisekreteraren Blade Nzimande idag kallar ”hajpen” kring Zuma. Nzimande verkar inte ha lärt sig något av den missen, utan försöker leda den press som måste kännas av från partiets gräsrötter till att skapa ”hajp” kring storkapitalets nedblodade kandidat Ramaphosa. Det ryktas om att SACP och Cosatu vill bilda ett nytt parti med Ramaphosa som ledare om han skulle förlora i december.

ANC disintegrerar?

Inom ANC självt har förruttnelsen nått ett frenetiskt tempo, i dessa ”Zuma-imperiets sista, desperata dagar” som en borgerlig kommentator kallat det. En viceminister som häktats för kvinnomisshandel sitter ostört kvar på sin post; han tillhör ju ”rätt” fraktion. Provinskonferenserna som hålls inför kongressen har uppvisat lågvattenmärke på lågvattenmärke: i Östra Kap uppstod kaos när en fraktion drev ut hundratals delegater från andra lägret genom att kasta stolar och andra tillhyggen, med flera skadade som följd. I både Nordväst- och KwaZulu-Natal-provinsen har domstolarna fått ingripa när partiet självt inte lyckats hantera anklagelser om manipulerade val. I Zumas hemprovins KwaZulu-Natal har det vittnats om massivt valfusk för att lyfta Zuma-fraktionens stöd. Trots att domstolen konstaterat att provinsstyrelsen suttit olagligt på sina poster sen 2015 sitter de kvar, men aktivt stöd av Zuma. Här har också flera ANC-politiker mördats; misstankarna riktas inom de egna leden.

Nu är det dags för partiföreningarna att välja delegater till kongressen. Om dessa möten ens kommer att kunna hållas ser osäkert ut; om inte kommer kongressen måsta skjutas upp. Om den fortgår enligt plan i december är utgången osäker. Det finns hela sju olika kandidater till presidentposten. Dlamini Zumas stöd, som mest verkar utgöras as statsapparatens stöd, skulle vara solitt om ANC vore vad det en gång var, men splittringen som ränner genom så gott som alla strukturer gör det osäkert. Ramaphosa backas, förutom av Cosatu och SACP, också av ANCs generalsekreterare Gwede Mantashe. Vilka styrkor någon av dem egentligen kan mobilisera i form av kongressdelegater är osäkert.

Den senaste politiker som gett sig in i leken, som ”enhetskandidat”, skulle också kunna få stöd. ANCs kassör Zweli Mkhize är även han en före detta Zuma-supporter (eller är han kanske ute efter att splittra motståndet mot Zuma-klicken – han tillhör ju liksom Zuma Zulu-folket?). Etniska spänningar mellan olika stammar uttrycks allt mer öppet i debatten. Misstron är total.

Systemkris

Zuma har lyckats värja sig mot de senaste två årens försök att driva honom från sin post. Senast i augusti klarade han sig igenom ett misstroendevotum i parlamentet, tack vare att SACP trots sin resolution om hans avgång röstade emot. Den ”seriösa” kapitalismens talespersoner förtvivlar på ledarsidorna. Finns här ingen som kan dra upp systemet ur rännstenen?

Den härskande klassens försök, efter Marikana, att skapa ett trovärdigt alternativ till ANC har misslyckats. Broilerpartiet Agang med före detta världsbankschef Mamphele som ledare lyfte aldrig och är idag så gott som bortglömt. Nästa satsning blev att ”svärta ned” det största, nyliberalt pålitiliga men hopplöst ”vita” oppositionspartiet Democratic Alliance. Med flera nya svarta företrädare och en mer arbetarklassvänlig retorik och framtoning har DA visserligen ökat sitt stöd, men inte på långt när så mycket som man hoppats.

Economic Freedom Fighters, vänsterutbrytningen ur ANC under Julius Malema, med sitt program för förstatligande av gruvor och land, skrällde i valet 2015 med sju miljoner röster. Men EFF har inte infriat förhoppningarna hos de skikt av de mest desperata arbetarna och fattiga de fick sina röster ur. Istället tänder deras snabba politiska ”mognad” allt fler gnistor av hopp hos de misströstande borgerliga kommentatorerna – inför kommunvalet förra året släppte de retoriken om socialism och kravet på förstatligande av gruvindustrin. De ökade bara röstetalet något och fick inte majoritet i någon kommun. EFF gav då sitt stöd till ärkekapitalistiska DA att leda administrationer i flera städer, inklusive Johannesburg (här även med ANC) och Tshwane.

Knappt ett år senare har de här koalitionerna visat sig vara lika högervridna som instabila. I Johannesburg är kommunfullmäktige ”förlamat”, utan tillräckligt antal ledamöter, i och med att EFF nu har bojkottat tre kommunfullmäktigemöten i följd. EFF säger sig protestera DAs ”vita arrogans” efter en konflikt inom en annan koalition, i Nelson Mandela Bay. I själva verket står partiet villrådigt. Med pseudo-radikala anti-”vita” poser hoppas de skyla över att de är med och ”tar ansvar” för DAs nedskärningar; för att hantera den krisande kapitalismen på arbetarnas och de fattigas bekostnad.

I Tshwane har kommunen sagt upp entreprenaderna med 27 säkerhetsbolag och hotar därmed 3000 arbetares jobb. Samma process pågår i Johannesburg. EFFs ledamöter är under tryck från tusentals arbetare som organiserat sig i #OutsourcingMustFall och protesterar mot DA-EFFs nedskärningar. Att skippa mötena är ett sätt att undvika avslöjande. I fullmäktigeomröstningarna som varit, senast i Tshwane, har EFF nämligen röstat för den här jobbslakten, och vägrat stödja arbetarnas krav på en plan för att rädda deras jobb.

De som hoppats på EFF blir allt mer besvikna. De flesta mer erfarna och organiserade arbetare var redan från början skeptiska. Då metallfacket NUMSA 2013 deklarerade att ett nytt arbetarparti skulle bildas vände miljoner sina blickar mot det löftet. Men trots mycket prat från NUMSAs, och nu även den nya fackfederationen SASFUs, håll, har inget egentligen blivit gjort. Tillfället, i perioden närmast efter Marikana, att skapa ett nytt, massförankrat, självständigt arbetarklassalternativ till ANC gick förbi. CWIs eget försök att dra igång processen genom att bilda Workers and Socialist Party (WASP) tillsammans med gruvarbetarkommittéer blev omsprunget av EFF och NUMSAs initiativ.

Den massiva avskyn mot Zumas korrupta styre erbjuder nya möjligheter, som NUMSA och SASFU aktivt undviker att ta. Skulle de mobilisera arbetarna mot regeringen ställs ju frågan vad som är deras alternativ – och de har inget svar. Istället kan DA och det samlade etablissemanget framställa sig som lösningen. Deras kampanj #SaveSA har anordnat demonstrationer – men tvehågset, de är rädda för massmobiliseringar och det ökade arbetarklasssjälvförtroende de kan bygga – som en hejaklack för deras meningslösa poserande mot honom i parlament och domstolar – härnast kommer ett fruktlöst försök att dra honom inför riksrätt.

Avsaknaden av ett verkligt arbetarklassparti tillåter det groteska skådespel som ANCs interna krigföring utgör att fortgå, inklusive Cosatu- och SACP-ledarnas återupptagande av sina patetiska försök att frammana ”det riktiga ANC” – Frankenstein-versionen.

Kapitalets strateger, som till slut förstått att ANC i snabbt accelerande takt inte bara håller på att bli oanvändbart för att demokratiskt legitimera utsugningssystemet, utan också en fara som när som helst kan trigga sönderfall, exempelvis bankkris, eller etnisk konflikt, eller till och med en allmän arbetarklassrevolt. Det är tänkbart att rent diktatoriska steg som att rigga val – nästa är 2019 – kan komma. Hur Sydafrikas arbetare, fattiga och ungdomar skulle svara får dessa herrar att sova dåligt, inte minst med tanke på hur flera andra afrikanska länder de senaste åren skakats av rörelser som provocerats fram av den politiska elitens förlorade legitimitet. ANCs sönderfall öppnar avgrundsportarna – ”socialism eller barbari”?

Trots bristen på ledning maler klasskampen på (allt obönhörligare i det svåra ekonomiska läget – Sydafrika ligger på nära noll-tillväxt i år och arbetslösheten har slagit nya rekord på nära 28 officiella procent). Inte minst arbetare bland de 74 procent som inte är med i någon fackförening börjar organisera sig och kämpa. Revolutionens mullvad gräver vidare, och vänder upp råmaterialet för ett nytt arbetarparti. Nya stora utbrott av kamp är ofrånkomliga.

 

RUTA: Cosatu och ANC – bakgrund:

Cosatu bildades 1985 ur de svarta arbetarnas mäktiga resning mot utsugningen och förtrycket på såväl arbetsplatserna som i apartheidsamhället i stort. En av huvudbanderollerna på grundningskongressen – ”socialism betyder frihet” – visar på nivån på medvetenheten. Två år senare var det Cosatus strejk som tvingade apartheidregimen att upphäva de fruktansvärda passlagarna som varit i kraft sen 1950-talet.

Arbetarna i Cosatu skiljde inte kampen i arbetsplatsfrågor från de politiska frågorna: att störta apartheidsystemet och bygga ett socialistiskt samhälle. Ledningen valde dock en politisk linje som skulle stympa medlemmarnas verkliga intressen – istället för att bilda ett arbetarparti som kunde kämpa för att göra Sydakrikas masskamp till en socialistisk samhällsomvandling underordnade de sig i en allians med det pro-kapitalistiska African National Congress (ANC) (influerade av det Stalinistiska kommunistpartiets ”tvåstadieteori” – att arbetarna i ett ”kolonialt” land som Sydafrika först borde underordna sig den svarta eliten att frigöra sig från rasism och ”kolonialism-av-en-speciell-typ” i en ”nationell-demokratisk revolution”, för att sen, någon gång i framtiden, gå vidare mot sin egen frigörelse).

Det betydde att offra medlemmarnas jobb, löner och drömmar om en grundläggande omläggning av Sydafrikas ekonomi och samhälle för hjälpa ANC svepa in kapitalismens nakna plundring i ett demokratiskt, multietniskt hölje. Redan innan det demokratiska maktövertagandet 1994 svängde ANC-ledningen skarpt högerut; kastade förstatligande, gratis utbildning och mycket mer överbord och omfamnande istället nyliberalism med privatiseringar och betaltjänster. I kombination med det faktum att landets enorma rikedomar redan hade väl etablerade, som regel vita, kapitalister till ägare, innebar det att ANC-ledarna snart började använda sig av administrationen för att berika socialt ambitiösa personer genom diverse entreprenader och kontrakt. Black Economic Empowerment (BEE) blev policyn för att olja den processen.

Under tiden protesterade Cosatu och dess medlemsfack mot oinfriade löften, privatiseringar och andra attacker. Men samtidigt kvarstod federationen i alliansen med ANC (och den tredje parten, ”kommunistpartiet” SACP), och fortsatte kampanja stenhårt för ANC i valen. Motsägelsen mellan det fortsatta stödet och den mycket skarpa kritiken mot ANCs nyliberala politik förklarades genom att ”vårt” ANC hade tagits över av klassfienden. Den goda nyheten var att ANC kunde ”återtas” genom att sluta upp bakom dåvarande vicepresidenten, Zuma, och hans kampanj för att slå tillbaka anklagelser om korruption och våldtäkt och vinna makten i partiet. Under Zuma skulle det äntligen bli arbetarnas tur att känna på frihet.

Med hjälp av Cosatu, SACP och ANCs ungdomsförbund kom Zuma 2007 till makten i en spektakulär kampanj; bland annat återkallade partiet den sittande presidenten Thabo Mbeki. Istället för ”arbetarklassens årtionde” har Zumas presidentskap inneburit fortsatt högerpolitik en allt mer oförblommerad plundring av statsfinanserna.

 

Av Liv Shange Moyo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s