Abdulrahims dagbok

Fem dagar innan skolstrejken 121212 (12 december klockan 12) var jag i min skola för att dela ut flygblad om skolstrejken mot utvisningar. Jag började dela med hjälp av Natalia. Efter någon minut kom en lärare och började tjafsa med mig om varför jag delade ut bladen. Jag informerade om att det var min rättighet att dela ut information på min egen skola – då gick hon för att hämta en vaktmästare för att ta mina grejer och köra ut mig. Efter någon minut blev jag hotad, de skulle polisanmäla mig, och vaktmästaren började filma och tog bilder på mig. Är det så man ska bete sig mot en elev? Jag blev ledsen, men hade fortfarande rätten på min sida. En av mina kompisar ringde då till min rektor för att förklara vem som hade rätt och att de inte ska göra så mot en elev (om det skulle vara en svensk, skulle de göra så då?).
Dagen efter åkte vi till Åstorp för att träffa min bror (han kallas för ”lillebror” av alla), för att besöka honom i förvaret. Vi fick gå in. Väl inne fick vi information om vad vi får göra och vad som är förbjudet. I förvaret får vi inte ha kroppskontakt, vi får inte röra varandra. Vi får inte ens ge mobilen till honom, trots att hans enda önskan var att han ville se sitt Instagram. Två från förvarspersonalen var inne i samma rum och övervakade besöket. Det var så irriterande och omänskligt. Min bror sa till mig att personalen var så otrevliga, att han var stressad, arg, ledsen och hopplös för att han skulle utvisas på måndag.
Jag pratade så mycket med honom och sa att vi kämpar tills du blir fri, tills du ska komma ut och att vi skulle kunna kramas, att vi inte lämnar honom, att vi kämpar, att vi håller varandras händer. Tyvärr måste vi avbryta för att tiden var slut. Vi var där en timme, men kunde inte ens prata om känslorna för vi hade två vakter bredvid oss.

Vi kom tillbaka nästa dag för att besöka honom. Det var kanske sista gången som vi skulle se honom, men det var samma regler – att man inte kan ha kroppskontakt. Det var hemskt, omänskligt och han var mycket orolig.
På måndagen samlades vi några från Stockholm på Malmö central för att åka till Åstorp och stoppa utvisningen. Vi var framme vid förvaret typ halv elva, polisen var på plats. Vi var nästan tjugo personer och vi delade upp oss i två grupper, en med ungdomarna och en med svenskarna. Tiden gick väldigt långsamt – varje minut kändes som en timme, och vi var så kalla och frös mycket. Men någonting större var i våra hjärtan som gjorde oss varma och starka – jag kan inte sätta ord på den känslan. Efter några timmar började det bli kallare och poliserna blev strängare och försökte putta oss bakåt och bakåt och bakåt.
Vi ungdomar backade tills de hade blivit nöjda. Sedan hörde vi att en person hade släppts, som inte blir utvisad, och vi blev glada. Men det var många andra som skulle deporteras. Vi demonstrerade och skrek ”låt de stanna”. Sedan efter några minuter hörde vi att det var nån annan som blev fri, och det kändes mycket bättre. Efter några timmar kom en person och sa tre andra hade blivit fria. Jag var så glad, men också så ledsen samtidigt för att det var inte min bror som blev fri.
Ju närmare deportationen kom, desto mer upprörd och orolig blev jag för min bror. De var sju på bussen som skulle köras till flygplatsen. Sen minskades antalet till fem. Helt plötsligt hör jag ”Rahiiimmm Rahiiimmm!” någonstans ifrån. När jag vänder mig mot gatan är det Fatemeh Khavari som ropar ”Rahim! Mossi blev fri!!” (Fri betyder inte att personen blev släppt, utan att personen inte ska utvisas). Jag blev så himla glad över det att jag nästan bröt ihop. Vi lyckades till sist att stoppa utvisningen av Bror. Det var en så bra känsla, och samtidigt en dålig känsla för de andra som utvisades till Afghanistan. Jag beklagar att vi inte kunde stoppa det och lät dem åka till den värsta mardrömmen, jag beklagar. Dagen var slut och jag var helt slut också.

Klockan ett på natten tog jag tåget mot Stockholm. Sju på morgonen gick jag direkt från stationen till min skola och fortsatte dela ut flygblad om strejken. Det var den 12 december. Jag höll ett tal på skolan och förklarade för eleverna att för dem gäller det en lektion, men för mig gäller det livet. Rektorn stod och lyssnade och jag sa till henne att de i personalen som hade hotat mig på fredagen borde be om ursäkt.
Sen åkte vi från skolstrejken på min skola och mötte alla skolor på demonstrationen på Medborgarplatsen. Jag var konferencier denna dag. Kampen fortsätter tills vi har stoppat alla utvisningarna till Afghanistan.

 

Abdulrahim

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s